I Huvudet På En Oompa-Loompa

Jag hade tänkt att inte säga något. Men nu går det inte längre. Jag är så jävla missnöjd och besviken. Jag syftar givetvis på lördagens delfinal i Melodifestivalen. 

Vem i helvete var det som ringde in och röstade på tanten? Vem?! Vem tyckte att en medelålders skelögd tant var något att ha? Vem?! Jag menar, låten var intetsägande, hon var iklädd en glansig gardin och hade noll utstrålning. Dessutom sjöng hon falskt. Hur kan någon tycka att det är något som bör representera Sverige i den finaste tävlingen i Europa? För mig är det här bara ännu ett exempel på att folk är dummare än vad jag trott, samt att Sveriges befolkning har ytterst dålig smak. Så här blir det när folket får hålla på och tycka. Det har utvecklats till ett jävla pöbelvälde. 

Jag är så fett missnöjd att det inte finns ord för det. Nästa år tänker jag lönnmörda Christer Björkman och ta hans plats. Då kommer inga skolfröknar att få vara med och sjunga falskt. Då ska jag banne mig se till att schlagerballaden får återupprättelse. Då kommer Linda Martin åter att ikläda sig en mintgrön klänning och fluffa till håret. Då blir det precis lika tårdrypande som det var 1992. Och Marie Lindberg kan återgå till att vara musiklärare i sin lilla håla.

Fast det är ju bra att finalen nu har en kisspaus...

Kära barn och ungdomar (jag antar, och hoppas, att ingen vettig person som är över fjorton och ett halvt år lyssnar på Jimmy Janssons musik). Efter att mitt tidigare inlägg rörande just Jimmy Jansson och dennes avynglingsprojekt så mottog jag ett antal, mer eller mindre sakliga, kommentarer. Dessa gjorde mig djupt oroad av två anledningar (och då syftar jag inte på musiksmaken). 

För det första så verkar det som om det finns svåra problem med multipla personligheter i klanen kring Jimmy Jansson. När en person lämnar en kommentar så loggas nämligen IP-nummer. Så när Jenny, Sara, Lindiz, Sofie, Emma, Någon och Robin alla har samma IP-adress så drar jag slutsatsen att det är samma person (eller att någras föräldrar inte borde ha slarvat med preventivmedlen). Extra oroad blir jag när vederbörande refererar till sig själv i tredje person. Jag vet inte om problemet redan fanns hos denna/e någon, eller om det är orsakat av för mycket lyssnande på nonsenstexter. 

Min andra oro är dock ännu djupare. Det handlar om språkbehandling. Efter att läst igenom kommentarerna som Jimmys fans har lämnat så inser jag hur illa ställt det är med språkbehandlingen hos dagens ungdom. Det är stavningsfel samt undermåligt kommaterat och punkterat. Dessutom finns det klara brister vad gäller syftningar. Finns det ingen undervisning i svenska språket i skolan längre?! Återigen, jag vet inte om detta är sammankopplat till musiksmaken men jag har mina misstankar. Jag menar, efter att ha lyssnat sönder ”Gung-gung-gunga du å ja’. Tra-la-la’. Sha-la-la’.” så är nog ingen någon Dostojevskij direkt...

Jag surfade just på Aftonbladets hemsida. Det är sorgligt att jag spenderar så mycket tid där. Jag har ju för ett tag sen skrivit om Anna Nicole Smiths död. Det är svårt det här med dödsbud. Vem är död och vem är det inte? Jag vill här hjälpa till lite och förtydliga Aftonbladet. Anna Nicole Smith är död. Gunde Svan är det inte. Hur gärna jag än vill. Läser man Aftonbladet kan man vid en första anblick tro att han är det. Men, som sagt, tyvärr. Istället körde han tydligen ihjäl någon annan stackare. Jag antar att Gunde hade bråttom. ”Skynda! Skynda!!” 

När jag läste om Gunde kunde jag inte låta bli att undra vad han gör nu för tiden. Förutom att köra ihjäl folk då. Jag har inte en aning om vad han sysslar med. Det var ju ett tag sen grötreklam var inne. Jag skulle tycka att det var lite underhållande m Gunde blev vårt lands Anna Nicole Smith. Ni vet, punda på lite lagom, gå upp i vikt, skaffa en egen dokusåpa, gå ner i vikt, gifta sig med en gammal tant, gå upp i vikt, strida om arvet, punda på, gå ner i vikt, och gifta sig med sin advokat. Det är liksom kul när folk gör det oväntade. Så, kom igen Gunde! Nu har du chansken att balla ur! Trafiktrauma är en orsak så god som någon för att börja ett Anna Nicole-liv!

Falsk marknadsföring...

På lördag har Sveriges finaste evenemang, Melodifestivalen, förflyttat sig till Göteborg. Aftonbladet verkar dock mest fokusera på att en av deltagarna, Jimmy Jansson, ska bli pappa. Med Sandra Dahlberg. Kul för Sandra, nu får hon två barn att ta hand om. 

Problemet har, enligt Aftonbladet, varit att avkomman teoretiskt sett borde ha kommit ut. Dock är ju teori och praktik inte alltid samma sak. Ärligt talat förstår jag ungen. Jag skulle inte heller vilja komma ut till de föräldrarna. Jag skulle hållit mig fast i moderkakan (eller vad som nu håller honom fast därinne) för glatta livet. För så glatt blir nog inte livet när han kommer ut. I alla fall så är ju Jimmy nu i Göteborg medan kossan, förlåt, Sandra menar jag ju, har befunnit sig i Hagfors. Och då riskerar ju Jimmy att missa när ungen föds! Katastrof! Han missar sjutton timmars värkar. Kiss, bajs och kroppsvätskor överallt. Underliv som spricker. Och en skär liten skrikande sak som ploppar ut. Verkligen synd att missa...

Men nu har turturduvorna löst problemet. Enligt Jimmy har de nu ”flyttat henne till Göteborg” så att han kan vara med om krystandet och utploppandet. Jag tycker det är roligt att det är så han ser det. Som om någon har flytta henne. Hon kan alltså inte röra sig själv utan måste flyttas. Som ett kylskåp ungefär. Tydligen har hon gått upp tjugo kilo. Jag gissar att avkomman väger ungefär tre av dessa kilon. Anledningen till viktuppgången är enligt Jimmy att hon ”samlat vatten”. Det är kul att Sandra lyckats lura honom så totalt. ”Samla vatten”, jo jag tackar jag. Fast, det är klart, bakelser innehåller väl lite vätska...

Tänk er att det är det här ansiktet som ska välkomna er till världen...

Jag har just sett TV4’s reportage om Sverigedemokraterna. Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. För mig är det ett mysterium hur någon som är vid sina sinnens fulla bruk kan sympatisera med dem. För mig framstår till om med Unika Partiet som ett sundare alternativ. De vill ju i alla fall att alla ska ha det bra...

Att det är ett invandrarfientligt parti är väl alla överens om. Det är ju liksom ingen som röstar på dem för att de vill ha bättre tandvård. Sverigedemokraternas slogan verkar vara ”Bevara Sverige svenskt!”. Jag kan inte låta bli att undra vad det är som ska bevaras? Vad är svenskt? Frågan ställdes till några av partiets företrädare. Svaren var divergerande. En svarade ”Ehh... Midsommar.”. Ja, jag kan ju helt klart se hur midsommaren kan hotas av invandringen i samhället. En annan svarade att ”Det är olika för olika delar av landet.”. Det betyder ju att de inte kan tillåta någon som helst cirkulation av befolkningen i landet. En göteborgare kan inte flytta till Stockholm för då förstör han den stockholmska kulturen. Och kanske till om med den stockholmska midsommaren...

Ni har säkert hört det, men jag måste ändå få ta upp ämnet. En kollega till Christer Fuglesang har blivit kär och fått hjärnsläpp. Visst, ofta går de båda hand i hand. Men det får ändå vara någon måtta på galenskapen. Christers kollega Lisa Nowak blev kär. Problemet var bara att föremålet för hennes affektion var upptagen. Skam den som ger sig, tänkte Lisa, och kom på den geniala idén att kidnappa sin konkurrent. Lisa satte sig helt sonika i bilen och körde de 150 milen som fanns mellan henne och konkurrenten. För att inte ödsla tid på onödigheter, som toalettbesök, satte Lisa på sig blöja. Då har man bråttom. 

Jag har alltid trott att NASA:s astronauter har genomgått hårda tester såväl fysiskt som psykologiskt. Hur i helvete kunde den här hysteriska kvinnan slinka igenom? Men hon kanske inte var galen innan hon gjorde sin rymdfärd. Tänk om galenskapen kom efteråt? Tänk om det hände något med hennes hjärna uppe i rymden som gjorde att hon blev totalt urflippad när hon återvände till jorden? Undra just vem som Christer kommer att kidnappa??

Tyngdlöshet - the new LSD

Guld. Idag slog hon till igen. Den flygande köttbullen a.k.a. Sälen a.k.a. Anja Pärsson. Det var väl roligt. Det tycker i alla fall jag. Hade det varit för fem år sen hade jag snarare varit missnöjd. Jag gillar nämligen inte människor som åker igenom livet på en räkmacka. Anja Pärsson har glidit fram i sin egen lyxfil i hela sin karriär. Det har varit guld hit och guld dit. Och jag har tyckt väldigt illa om det. Men den senaste säsongen har Anja Pärssons åkning varit helt åt helvete. Det har varit uråkningar varvade med sextondeplatser. Och för varje misslyckande har jag tyckt lite bättre om Köttbullen.  Hon behövde bara plockas ner på jorden och misslyckas lite. Hon behövde bli mänsklig. Så idag gillar jag Anja Pärsson och gläds över hennes guld. Och så ser hon ju hysteriskt rolig ut när hon gör sin segergest. Det kan faktiskt vara lite underhållande med människor utan självinsikt...

En äkta atletkropp...

På aftonbladet.se kan man idag läsa att Dagmar Lundgren har fått dagisplats. Det kan man ju tycka att hon borde vara glad för med tanke på alla kötiden inom barnomsorgen. Det är bara det att Dagmar är 101 år. 

När jag först läste artikeln tyckte jag det var lite roligt. Sen slog det mig att hon borde ta platsen. Tänk vad pengar vi skulle kunna spara genom att slå ihop äldrevården med barnomsorgen. Jag menar, hur stor är skillnaden på gamla och småglin? Inga av dem kan äta någon svårtuggad föda eller har något vidare bordsskick. Det räcker med några burkar puré och en sked. Vill man kan man slänga med en haklapp, det kan båda grupper ha nytta av. Båda grupperna behöver blöjor. Dessutom tycker de båda om att komma ut och luftas lite. Barnen kan leka och åldringarna titta på. Det skulle väl funka fint? Och eftersom ingen av grupperna är särskilt intellektuella så kan de båda se på Bollibompa. Barnen gillar det och de gamla ser ju ändå inte vad det är som rör sig på tv’n för all starr. Det är ju smidigt för resten av familjen också. Då kan de passa på att hälsa på gammelfarmor samtidigt som de hämtar sin avkomma på dagis. Herregud, det här kan ju utvecklas till ett helt partiprogram. Bäst att jag ringer Linda Rosing!

Dagis-Dagmar ?

Det slog mig just att det verkar vara väldigt populärt att infoga listor i sin blogg. Jag vill ju givetvis vara ett barn av min tid, så här kommer min lista. 

Saker som jag inte tycker om just nu:
*Människor som tror det är biologiskt betingat att tycka om ris.
*Människor utan någon som helst självdistans.
*Människor som sätter upp anonyma lappar till mig i trappuppgången.
Fan, jag tycker helt enkelt inte om människor nu för tiden!

Förr trodde jag att jag tyckte om människor i största allmänhet, men att det givetvis fanns vissa undantag (se till exempel listan ovan). Nu vet jag bättre. Om sanningen ska fram så tycker jag överlag inte om människor. Givetvis finns vissa undantag. Undantagen tycker jag däremot om som fan. En vän sa till mig för ett tag sen att jag tydligen hade kläckt ur mig något smart. Att vänskapen inte är bättre eller mer värd för att man känt varandra lång tid. Jag är inte säker på att det verkligen var jag som sagt det. Men det lät smart. Eller så är det ett sätt för mig att rättfärdiga att jag inte pallar att hålla kontakten med en massa folk jag inte längre har något gemensamt med...

Imorgon kväll är det dags. Ett år av väntan är äntligen över. Det är åter dags för finkulturen att ta plats i televisionen. Med andra ord, det är dags för Melodifestivalen! 

Jag har väntat och längtat. Nu äntligen är det dags. Det ska dock erkännas att morgondagens startfält kunde ha sett aningen intressantare ut. Det är ganska många artister på dekis som ska försöka få liv i sina dalande karriärer genom en comeback. Det är en fetare Anna Book, en skrynkligare Tommy Nilsson, en ännu mer botoxad Andreas Lundstedt och en äldre Stefan Andersson. Och då har jag inte ens nämnt Uno Svenningsson och Irma Schultz... Dessutom hörde jag, till min besvikelse, att Creamm inte ska vara med Addis Blck Widdow. Sorg. Men ändå. Det är Melodifestival! Jag tror faktiskt inte att något kan få mig att inte känna mig gladare då. Melodifestivalen är som Prozac för mig. Mitt eget lilla glädjepiller som jag behöver såhär på våren. 

Jag vill passa på att tipsa alla om att redan ikväll klockan nio så kan ni insupa lite finkultur. Då spelas nämligen låtarna upp för första gången. Så dra på radion klockan nio för nu väntar många långa och underbara veckor, eller som Carola skulle ha sagt: en eeevigheeet, av schlager!

------------
För övrigt såg jag igår Martin Scorsese’s the Departed. Den var mycket bra. Fram till sista kvarten. Snacka om nödlösning för att få till ett slut...

I dagens nätupplaga av Expressen går det att läsa att Carmela Bousada nyss har blivit mamma. Det är bara det att Carmela är 67 år gammal. För 67 är gammalt. Som om det inte räckte med att bli världens äldsta förstföderska har Carmela dessutom krystat ur sig två ungar. Jag antar att det är för att de ska ha sällskap av varandra när morsan kolar vippen på deras femårsdag. 

”Man ska få barn när det är rätt tid. Det här var rätt tid för mig” säger Carmela. Nej, Carmela det här var banne mig inte rätt tid för dig. Rätt tid var för länge sedan. Varför kan inte en människa inse när man passerat bäst-före-datumet? Jag menar, vem fan dricker 15 år gammal mjölk?? Jag är så evinnerligt trött på allt tjat om barn. De sista åren är det som om det vore en mänsklig rättighet att skaffa barn. ”Skit i hur det går med barnen. JAG VILL ha barn!” Och så föds ännu ett barn som kommer att få höra ”Är du ute och går med morfar?” när pappa vallar dem till skolan. 

Ännu värre tycker jag det är när det ses som en prestation att skaffa barn. Det är väl för fan en av de allra enklaste sakerna i världen?! Herregud, hur många blåsta människor har väl inte fått komma till, åtminstone en gång? Om inte på fyllan så kanske av ren barmhärtighet. Jag menar, till och med kungen har ju fått knullat. Tre gånger dessutom. Men ändå så ses det på något sätt som om det vore något duktigt, eller fint, att krysta ur sig ungar. Jag förstår ingenting. Idag är det ju för fan svårare att skaffa hund än barn. Fast det är klart, en hund är ju så mycket trevligare sällskap...

Det slog mig just att varenda kvällstidning med aktning med jämna mellanrum har en ny bantningskur på löpsedeln. Eftersom det här är en blogg och dessutom saknar aktning så skiter jag helt enkelt i att banta. Jag har gjort en del halvhjärtade försök. Alla har hållit i ungefär två dagar. Sen drabbas jag alltid av sockersug, McDonals-sug, läsk-sug eller PMS. Är det inte det ena så är det alltid det andra. 

Men eftersom jag ändå vill följa modet något sånär så kommer här en kort antibantnings-special. Det hela bygger på vad man ska äta om man ger fullständigt fan i att vara smärt och snygg inför den stundande ”Beach 2007” (eller om man helt enkelt har dålig karaktär). Jag skulle också kunna säga att det bygger på vad jag ätit idag, men det säger jag inte...
Frukost: Inte ett skit.
Mellanmål: Korv med bröd från en av stadens korvvagnar.
Lunch: Karins lasagne från Dafgårds.
Mellanmål: Några bitar godis.
Kvällsmat: Resten av godispåsen.

Undra just vad ”Du är vad du äter”-tanten skulle säga om mig. Att jag kommer att dö i förtid. Det vet jag redan. I dagens Aftonblad stod det att bittra och cyniska människor dör tidigare än människor med en positiv livssyn. Det är rätt åt dem tycker jag. Då kan de gå här på jorden gamla och skrynkliga medan jag och mina cyniska vänner sitter i himlen och dricker öl och pissar på dem!

Just nu ser jag på ”Så ska det låta”. Fråga mig inte varför. I alla fall så är Anna Book en av deltagarna. Denna kvinna är för mig ett stort mysterium. Vad är grejen liksom? Och vem gillar, i ärlighetens namn, Anna Book?!

När jag ser Anna Book på tv ser jag först och främst en elefant med gigantiska bröst. Det är ingen vacker syn. Dessutom sjunger hon inte särskilt bra. Alls. Det är småfalskt och texten fipplar hon bort. För att inte tala om allt wailande. Det gör ont i mina trumhinnor. Och då har jag inte ens nämnt det faktum att hon verkar tro att hon är Guds gåva till mannen, den perfekta kvinnan. Det är åmande hit och plutande dit. Det ser ut som om när vinden försöker blåsa omkull ett tält. 

Jag tyckte det var bra när hon sjöng ”ABC” i Melodifestivalen 1986. Sen tyckte jag att det var skönt att hon försvann från det offentliga rummet. Jag förbannar den jävel som tog med henne i ”Let’s Dance”! Jag ska erkänna att jag inte såg henne dansa. Jag såg en inre bild av henne dansandes och det räckte. Mer än väl. 

Hon verkar dessutom vara totalt humorbefriad. Okej, med humor avser jag ironi. Men det är faktiskt den bästa formen av humor. Ironi är något som Anna Book inte alls behärskar. Mentalt verkar det som om hon stannat i utvecklingen sedan hon var sjutton år och var med i Solstollarna. Varför kunde hon då inte också fått dö tillsammans med Ulla-Bella??

Som ett cirkustält...

Idag åt jag pizza. Innan mig stod en tjej i tjugoårs-åldern. När det var hennes tur att beställa utspelades följande dialog:

Tjej: "Jag vill ha en sallad."
Pizzabagare: "Vad vill du ha för sallad? Kyckling? Kebab? Räk?"
Tjej: "Nej, jag vill inte ha något på. Jag är vegetarian."
Pizzabagare: "Okej, vill du ha bröd?"
Tjej: "Ja tack, och så vill jag ha kebabsås på salladen. 
          ... 
          Eller... Vänta! Är det kött i såsen?!?!"

Amerikanska gränspolisen grep i natt prins Carl-Philp. När han sa att han var en svensk kunglighet blev mannen från immigrationsmyndigheten sur och trodde att han ljög. Jag förstår honom. Jag menar, om jag inte visste att han var prins skulle jag också tro att han ljög. Prinsar ska ju vara tvålfagra och charmerande. I alla fall de amerikanska Disney-prinsarna. De har inte tom blick och flötigt hår. Jag tycker det var lite synd att de släppte prinsen. Tänk om han hamnat på Guantanamo. Det hade varit lite roligt att se honom i illorange overall, krypande i leran med mensblod i ansiktet. Jag menar, han är väl van vid det. Han gick ju på Lundsberg...

Jag har nyss sett på ännu ett av Sveriges stora tv-spektakel. Jag talar naturligtvis om Idrottsgalan. Idrottsgalan är ett spännande fenomen enligt mig. En massa män och kvinnor som till vardags klär sig i tajta trikåer ska för en kväll klä upp sig till tänderna och leka civiliserade. Det går väl sådär. Men det är onekligen roligt att se på. Jag menar, är det någon som tyckte att Anja Pärsson var snygg i mörkbrunt löshår? Eller att Jörgen Jönsson bar upp sin kostym på ett smakfullt sätt? Men ändå... de är idrottare. De har ju en ursäkt. 

Det kan man däremot inte säga om Kristin Kaspersen. Vem, jag frågar mig vem, är det som år efter år anställer henne till detta evenemang?? Det måste ju vara någon som hon suger av. Bakom ryggen på Hans Fahlén då såklart. Jag inser naturligtvis att det, som vanligt, bara är jag som har fått nog av det där ”Jag är sååå käck för jag är Lill-Babs dotter”-flinet. Men nu står det mig upp i halsen. Kan ingen ta och likvidera Kristin Kaspersen? Snälla!

Sen har vi ju kvällens ”underhållning”. Jag syftar först på musiken. Okej, det ska erkännas att en del funkade. Lena Ph och Orup körde ju på i gammal god stil som om inget hade hänt och året var 1990. Men sen var det falsksång med Darin, Tommy Nilsson trodde han var ung och rebellisk och Shirley Clamp såg ut som Charlotte Pirrellis fula lillasyster. Och sen hade vi de så kallade sketcherna. Fanns det någon som skrattade? Och då menar jag inte det där artiga skrattet, ni vet som drottningen alltid ser ut att spy upp, utan ett riktigt skratt. Själv höll jag på att dö av skam. Var det verkligen det bästa som Sveriges television kunde få tag i? Pinsamt.

Kvällens höjdpunkt tyckte jag var när en del av idrottarna trodde att Jan Eliasson skämtade när han talade om läget i Dafur. Det, om något, bevisar väl att dopingpreparaten fräter bort hjärnan.