I Huvudet På En Oompa-Loompa

Jag har nyss sett på ännu ett av Sveriges stora tv-spektakel. Jag talar naturligtvis om Idrottsgalan. Idrottsgalan är ett spännande fenomen enligt mig. En massa män och kvinnor som till vardags klär sig i tajta trikåer ska för en kväll klä upp sig till tänderna och leka civiliserade. Det går väl sådär. Men det är onekligen roligt att se på. Jag menar, är det någon som tyckte att Anja Pärsson var snygg i mörkbrunt löshår? Eller att Jörgen Jönsson bar upp sin kostym på ett smakfullt sätt? Men ändå... de är idrottare. De har ju en ursäkt. 

Det kan man däremot inte säga om Kristin Kaspersen. Vem, jag frågar mig vem, är det som år efter år anställer henne till detta evenemang?? Det måste ju vara någon som hon suger av. Bakom ryggen på Hans Fahlén då såklart. Jag inser naturligtvis att det, som vanligt, bara är jag som har fått nog av det där ”Jag är sååå käck för jag är Lill-Babs dotter”-flinet. Men nu står det mig upp i halsen. Kan ingen ta och likvidera Kristin Kaspersen? Snälla!

Sen har vi ju kvällens ”underhållning”. Jag syftar först på musiken. Okej, det ska erkännas att en del funkade. Lena Ph och Orup körde ju på i gammal god stil som om inget hade hänt och året var 1990. Men sen var det falsksång med Darin, Tommy Nilsson trodde han var ung och rebellisk och Shirley Clamp såg ut som Charlotte Pirrellis fula lillasyster. Och sen hade vi de så kallade sketcherna. Fanns det någon som skrattade? Och då menar jag inte det där artiga skrattet, ni vet som drottningen alltid ser ut att spy upp, utan ett riktigt skratt. Själv höll jag på att dö av skam. Var det verkligen det bästa som Sveriges television kunde få tag i? Pinsamt.

Kvällens höjdpunkt tyckte jag var när en del av idrottarna trodde att Jan Eliasson skämtade när han talade om läget i Dafur. Det, om något, bevisar väl att dopingpreparaten fräter bort hjärnan.