I Huvudet På En Oompa-Loompa

Det finns så mycket som jag inte förstår. En av dessa saker är tv-programmet ”Bonde söker fru” på TV4. Sägas bör att jag inte har sett hela serien, men det som jag har sett har ändå lett till stor förvirring hos mig. Vem fan vill gifta sig med en bonde?? Känns det inte lite som kvart-i-tre-ragget på krogen?

Programmet verkar gå ut på att ett antal bönder dejtar ett antal kvinnor som verkar vara precis hur desperata som helst. Anledningen till att TV4 gjorde programmet om bönder var tydligen att de tyckte synd om dem. De jobbade ju så hårt och träffade ju så lite folk. Jaha?! Jag trodde det var självvalt. I vissa fall kanske det gynnade samhället att hålla dem ute på sin gård. Borta från civilisationen... Frågan lyder: Om man frivilligt bosätter sig flera mil ifrån resten av mänskligheten, jobbar hela dagarna, frivilligt föder upp grisar och därmed frivilligt luktar skit varenda dag, varför i helvete är det då synd om en? Och varför, varför, är det konstigt att man inte träffar någon som vill gifta sig med en??

Min gissning är att bönderna ser programmet som en chans att gratis få ett par extra händer som hjälper till med att mjölka, mocka skit och plocka potatis. Kvinnorna däremot, tror jag, har någon falsk bild om att de ska kopiera familjen Ingall och leva precis som i ”Lilla huset på prärien”. Vad kommer då slutprodukten att bli? Min gissning är att bönderna kommer att fatta tycke för någon som antingen kan mocka eller har stora bröst, och att kvinnorna kommer att leva i rosa fluff ett halvår. Men i och för sig, det kanske är bra. Då kan ju TV4 köra serien ”Bonde söker ny fru” nästa vår...

Nu har jag lessnat. Nu får det banne mig vara slut på moderatslynornas skattefuskande och licensskolk! Att klassamhället lever tycker jag de senaste veckorna har blivit oerhört påtagligt. Det har varit barnflickor hit och städhjälp dit. Allt har givetvis, i gammal hederlig moderatanda, betalats kolsvart.

Överklasskärringen fick ett ansikte i Maria Borelia. Fast det är klart, tjänar man bara runt en 20 mille så inte fan kan man ha råd att betala barnflickan... eller städhjälpen... eller...

Migrationsminister Tobias Billström har ju för fan varit sjuk sedan första dagen. Och så pratar de borgerliga på om att det borde vara hårdare tag mot dem som sjukskriver sig. I det här fallet är jag benägen att hålla med. Sparka den jäveln på direkten! 

Häromdagen höll jag dock på att sätta morgonsnusen i vrångstrupen. Då ville den före detta kulturministern Cecilia Stegö Chlio ha ut sin lön. Lönen ligger på 97 000 kronor i månaden. Det är en lön som Cecilia tycker att hon är värd. Jag tycker att hon borde få betala 97 000 kronor i månaden som en bonus till public service, som nu på ett fint sätt har hängt ut henne och hennes licensskolkande partikamrater. Tio dagar satt den lilla slynan som minister, och det tycker hon att skattebetalarna ska ge henne 97 000 kronor i månaden för! Enligt Cecilia själv är hon värd detta eftersom hon nu har förlorat både jobb och eventuella uppdrag. Jag hoppas att hon inte får ett öre. Dessutom ska hon ju betala runt femton papp i retroaktiv tv-avgift. Det, plus den offentliga förödmjukelsen, tycker jag är ett lindrigt straff. 

Idag läste jag att ny handelsminister skulle Ulf Dinkelspiel bli. Potatisnäsan gör med andra ord comeback i den svenska politiken. Det var väl... skittråkigt. 

Det som ändå är lite intressant med det hela är att det verkar som om moderaterna aldrig i världen hade förväntat sig att vinna ett riksdagsval. Om de hade trott på sig själva borde de då inte ha försökt att sopa rent framför sina egna dörrar. Men det är klart, det är ju moderater vi pratar om... När fan har de någonsin stått för hederlighet?

För övrigt så står det att läsa i Aftonbladet att partiledaren och författaren (??) Linda "kändiskåt" Rosing ska satsa på musiken igen. Kan inte fler politiker hoppa av och börja sjunga? Eller så kan de bilda kör, moderaterna skulle ju kunna sjunga en gammal Cabaret-dänga som "Money makes the world go 'round"...

Jag förstår ingenting. I ärlighetens namn bör det kanske sägas att detta inte är ett helt ovanligt fenomen. Men den här gången är jag verkligen helt lost inför detta fenomen. Fenomenet heter Anna Skipper och är 38 år. Vecka efter vecka skrämmer Anna Skipper upp stackars tjockisar på Tv3. Hon skriker och lever och ojjar sig som om det var hennes kropp som lade på sig fettet som tjockisarna äter. Efter att ha slängt hela deras matförråd tvingar Anna dem att bli vegetarianer och dricka läskiga vitamindrinkar. Sen ska de lära sig att laga nyttig, men god, mat. De få gånger jag sett på programmet vill jag bara ringa efter en pizza. Den mat Anna lär ut at laga är inte heller särskilt vänlig mot tjockisarnas plånböcker. De får inte äta nötfärs (det är fett!!!) utan det ska vara quorn, de ska dricka mango-drinkar i tid och otid och äta tonvis med avokado. Det kostar att bli smal. I alla fall om Anna Skipper får bestämma.

Anna Skipper tipsar på sin hemsida att man bör starta vaje dag med ett glas rumstempererat vatten. Åhhh.. vad... äckligt! Jag vill ha kaffe, eller juice! Men då dör jag enligt Anna Skipper. Det skiter jag i. 

Jag surfade in på Anna Skipper (och hennes läskige mans) hemsida och insåg att Anna Skipper (och förmodligen också hennes läskige man) är fiffel och båg. Ingestans kunde jag hitta vad hon har för formell utbildning. Det går dock att läsa att hon ”hade för avsikt att läsa till läkare” men att hon istället blev intresserad av ”komplementära terapier”. Bullshit! Jag tror att Anna Skipper helt enkelt inte var smart nog för att komma in på läkarlinjen men inte vill erkänna det. Tydligen drev hon en egen restaurang under några år men kände sedan att ”det fanns mer att göra än att bara laga vanlig god välsmakande mat”. Jag tror hon var en usel kock som kursade restaurangen. 

Jag tror helt enkelt att Anna Skipper är vår tids Uri Geller. Så jag låter henne hållas tills bluffen avslöjas. Då ska jag se på när hon faller pladask. Då ska jag skratta högt och äta chips.

                
Anna Skipper...                     och hennes läskige man

Tidigare under dagen var jag nere vid det lokala gatuköket och köpte mat. Jag ju sjuk och orkar därför inte laga något själv. Än mindre diska. Korvgubben hivade glatt ihop en tjock korv med mos till mig, och så betalade jag och knallade hemåt. Väl hemma upptäckte jag att han snällt nog skickat med en servett (jag antar att styckpriser är högt på dem eftersom man bara fick en) och ett bestick. Det är ju besticket som förundrar mig. Jag har ätit en del korv med mos i mina dagar men aldrig förstått varför korvgubbarna envisas med att ha kombinerade gafflar och knivar i samma bestick. Finns det någon på denna jord som tycker att det är en bra lösning?! Finns det någon som kan använda detta bestick som det ska användas? Och i så fall: Hur ska det användas?? Själv fattar jag ingenting. Om man fick två skulle jag kunna ha en som gaffel och en som kniv, men det är just det. Men får bara ett bestick! Nästa gång ska jag fråga korvgubben om han kan demonstrera hur hans bestick fungerar för jag fattar inte. Den disklösa lunchen gick åt helvete, nu har jag en kniv och en gaffel som ligger och glor på mig i diskhon. Undra om man kan få korvgubben att komma hit och diska...

Idag är det kanelbullens dag. Jag gillar bullar, i synnerhet de med kanel. Men jag är sjuk och orkar inte baka några. Jag tycker att om det nu verkligen är kanelbullens dag borde den firas med gratis kanelbullar till folket. Jag menar, på valdagen överöses man med valblanketter, på Sveriges nationaldag är det flaggor och folkdräkter så långt man kan se. Men idag... inte en enda liten kanelbulle så långt mitt öga kan skåda. Eftersom jag, som sagt, är dödssjuk i ebola så kan jag tyvärr inte åta mig uppdraget att fixa bullar till alla.  Men eftersom arbetslösheten ska vara så himla hög i det här landet tycker jag att någon borde ha tid att ställa upp och baka lite. Så min fråga är nu: Vem fixar kanelbullar åt mig idag???  

Ps. Jag tycker särskilt om de som har både kardemumma, kanel och lite äppelmos i sig. Bullarna alltså, inte de som bakar...

Forsmark 1 och 2 ska dras i gång igen. Stackars alla miljöpartister och skogsmullar. Jaja, det blev ju lite tokigt sist reaktorerna var i drift. Strömmen gick och hipp som happ så slutade en rad säkerhetssystem att fungera. Men men, en olycka händer ju så lätt. 

Jag menar se bara på Tjernobyl. En olycka händer ju så lätt. Fast det är klart, risken är ju minimal. Fast, vänta nu, var den inte minimal i Tjernobyl också? För då hade ju redan olyckan i Harrisburg inträffat.. Jaja, nu är den i alla fall minimal. Och nu blommar det ju i Tjernobyl igen. Då så... out of sight, out of mind. Skit i Tjernobyl liksom. Vem har tid att orka bry sig om sånt trist. Vi lever våra vanliga liv, arbetar från åtta till fem, äter våra Walt Disney-kex med en bakelitfigur i varje paket och klagar på att sommaren aldrig kommer. Out of sight, out of mind.

Fast dagens Sverige är ju inte som Sovjet var för tjugo år sen. (De hade ju Krutov och Larionov...) Nu finns det fler säkerhetsanordningar som automatiskt slår av verket om något skulle vara fel. Om inte strömmen går vill säga... Men vi har i det närmaste lyckats eliminera den så kallade mänskliga faktorn. Om de bara trycker på den röda knappen vill säga... Men varför ska vi oroa oss över att en kärnkraftsolycka kan inträffa här i Sverige? Risken för det är ju så nära obefintlig som man bara kan komma. Om inte strömmen går då... Jaja, det är i alla fall bara en mikroskopisk risk, precis som det var i Harrisburg och Tjernobyl…

Äntligen kan man sluta släcka lamporna mitt på dagen!

Det var ett tag sen jag skrev i bloggen. Under tiden har jag dock fått ett par mycket intressanta kommentarer kring mitt inlägg om Steve Irwin. De har roat mig oerhört. Ja visst, ojojoj, så elakt det var att säga att jag tycker det är skönt att se hans fula nuna i rutan. Och?! Det må vara elakt, men jag trivs med det! 

Jag tycker inte om idioter som provocerar djur för att verka tuff. Jag tycker det är ganska illa att medvetet hålla på att reta dödliga djur när man har fru och barn. Jag gillar inte högljudda australiensare. Och?! Fast det är naturligtvis roligt att få veta att någon läser bloggen och överhuvudtaget bryr sig om skiten jag skriver. Jag tar det som en komplimang. 

Nu över till något helt annat..

Jag läste att Christer Fugelsang _äntligen_ är på väg upp i rymden. Snart. Efter femtioelva år av väntan ska han bli den förste svensken i rymden. Det roliga är att nu när han äntligen ska bli uppskjuten, istället för att uppskjutningen skjuts upp, är det liksom ingen som orkar bry sig om Christer längre. Att han ska upp nämns i förbifarten i en liten notis. Annat var det för nåt decennium sen, då var han namnet på allas läppar. Nu har vi tröttnat. Jag tycker det är lite småroligt. Och elakt mot Christer naturligtvis. Och?! Jag tycker det vore hejdlöst roligt om någon rik knös i Sverige skulle ta och pröjsa sin egen rymdresa och blåsa Christer på hela förste-svensk-i-rymden-grejen. Tror ni han skulle bli bitter?

Christer Fågelsång

Det finns ett musikinstrument som jag hatar över allt andra. Visst kan en nyckelharpa tära på hörselbenen, och visst kan en säckpipa driva en på gränsen till ett nervsammanbrott. Men inget instrument, inget, är värre än panflöjten. Finns det i ärlighetens namn någon som tycker att det är vackert med panflöjt? 

Panflöjtens utövare är, dessvärre, ganska många. Inte sällan står de utanför någon affär och spelar samtidigt som de försöker kränga skivor. Skivor med panflöjtsmusik! Vem köper dessa??

Det som alltid har förundrat mig är att alla som spelar panflöjt verkar att spela samma låtar. Det är som om  instrumentet bara kan spela en handfull melodier. Låt mig räkna upp dem. Mio min Mio, Chiquitita och My Heart Will Go Ooooooooon. Det är låtar som inte ens är bra i orginalutförande. Än mindre på panflöjt.

Många panflöjtsentusiaster verkar komma från syd- och mellanamerika. Iförda färgglada ponchos står de och blåser i flöjten och spelar ABBA. Varför ABBA? Jag fattar inte. Är det speciellt indianskt??

Satans instrument

Jag är chockad! Världen håller på att barka helt åt helvete. 

Det har varit filmfestival i Venedig och i gammal god anda har priser utdelats. Bäste skådespelare blev... Håll i er! Ben Affleck. Hur i helvete kunde det gå till?? Ben Affleck? Jag förstår ingenting. Jag skulle inte ens vilja ge honom epitetet ”skådespelare”. Jag trodde nämligen att det yrket krävde att man åtminstone hade tre olika ansiktsuttryck. Bevisligen hade jag fel. 

Men, kom igen nu! Ben Affleck?! Vem i helvete tycker att han är en bra skådespelare?? När har han gjort en bra, eller ens hyfsad roll? Inte var det i Gigli i alla fall... I Pearl Harbor såg han mest bajsnödig ut, och han har haft samma uttryck i alla filmer jag har sett honom i. Och då menar jag ALLA! Jag ska kanske här erkänna att jag räknar det som samma uttryck om han ser bajsnödig ut och om han ser bajsnödig ut men gråter... 

Efter att Ben Affleck har fått ett filmpris (som inte var ironiskt menat) så känns det som om allt kan hända. Göran Hägglund kan bli feminist, Linda Rosing kan bli medlem i Mensa och kungen kan lära sig läsa.

Snart är det val och efter den aningen pinsamma händelsen med Folkpartiets lilla dataintrång har nu en mycket prekär situation uppkommit för de liberala. Men, enligt Aftonbladet (som ju alltid är en tillförlitlig källa) ska partiet nu lösa det hela genom sitt trumfkort. Trumfkortet är en rultig tant med potatisnäsa. Namn? Marit Paulsen.

Here we go again, liksom. Nu blir det ett jävla fokuserande på hur kärringen står och gapar från sin husvagn och försöker verka ”vanlig”. Jag tyckte det var lite ”white-trash” över henne när hon bodde i sin husvagn nere i Bryssel. Det var roligt. 

Jag har funderat över lite vilka det är som kan attraheras av Marit’s lyskraft(??). Jag tror dock inte att Linda Rosing behöver oroa sig för att tappa röster, fråga mig inte varför men jag tror att de som lyssnar på och identifierar sig med Linda (om de nu finns...) förmodligen ligger mil ifrån Marit. Inte heller tror jag att särskilt många unga väljare tänker att ”det var mig en bastant kärring, henne ska jag rösta på!”. Männen röstar inte på henne eftersom de, med all sannolikhet, skräms av hennes yttre (och inre??). Jag förstår dem, jag skräms också av Marit. Och jag tror inte heller att kvinnor röstar på henne, för hon utstrålar ju inte direkt någon feminin glans. Inte heller anser jag att hon är det bästa exemplet på prominenta damer eller kvinnor i Sverige. Hon känns mer som personifieringen av att kvinnor måste välja; en karriär eller borsta håret. Jag tror inte heller att hon lockar över många människor från vänsterblocket. Eller att någon patriarkalisk kristdemokrat föredrar Marit. Att någon överklass-moderat skulle välja Marit är lika troligt som att... Näe, jag vet faktiskt inte. Det kommer liksom aldrig att hända. Så vilka finns då kvar av Sveriges väljarkår? Det skulle väl möjligen vara svaga centerpartister. Framför allt potatisodlarna. De kan ju i alla fall identifiera sig med hennes mosiga näsa. 

Folkpartiets "trumfkort" - anno 2006.

Steve Irwin aka. Krokodiljägaren är död. Det var inte en dag för tidigt. Han har, enligt mig, levt länge nog på övertid. Jag menar, om man villigt utsätter sig för dödliga djur och retar upp dem för att sedan kunna brotta ner dem då får man nog räkna med att kanske sätta livet till. Var det någon som inte trodde att han skulle bli dödat av något farligt djur?? Dessutom hade Krokodiljägare Irwin en synnerligen bred accent och en frenesi som inte var av denna värld. Jag är glad om detta gör att jag slipper se hans fula nuna så fort jag råkar se på Animal Planet. Tyvärr var det inte någon krokodil som fick nöjet att avsluta Irwin’s liv utan det var en stingrocka som slutligen fick nog av att höra på hans breda engelska och bestämde sig för att göra något åt saken. Sagt och gjort, piggen kördes genom bröstet på Irwin, och han kolade vippen. Jag gissar att han intensivt kommenterade vad som skedde hela vägen fram till ljuset i tunneln. Om ändå Arne Weise också kunde ta ett dopp med stingrockor...

Jag hade tänkt skriva en text om att någon borde avgå. Det var liksom ett tag sen sist, tyckte jag. Men sen löste ju Lars Danielsson det hela. Det kändes bra tycker jag. Det känns liksom inte rätt om det inte avgår någon med jämna mellanrum. 

I Aftonbladet kan man idag läsa om hur en moderatslyna råkat försäga sig. Hon tycker att media fokuserar för mycket på invandrarbarn och att de svenska ”lintottarna” blir bortglömda. Moderatslynan heter Agneta Östman-Wengers och tycker att det är på tok för mycket invandarbarn med konstiga namn i tidningar och tv. Nu, såhär i skolstartstider, har det ju varit en rad reportage om det och Agneta tycker inte alls om att man har ett barn med utländsk bakgrund i förgrunden på en bild. Där vill hon se de små lintottarna eftersom Sverige är ett land där det ”ursprungligen kryllade av dessa”. Jag är inte helt säker men jag tycker nog att det borde heta ”kryllade av dem”. Fan, Folkpartiets språktest kanske inte var en så dum idé ändå... Du kunde vi bli av med Agneta Östman-Wengers och hela kungafamiljen i ett enda svep! 

Moderaterna partisekreterare är tydligen mycket upprörd över Agnets lilla ”statement”. Han tror att hon har ”hål i huvudet”. Jag hoppas att hon snart får det. Dessutom hoppas jag att hennes barnbarn blir mörkhyade.

Watch out all you fejk-lintotts!
Peroxidet kan fräta hål i huvudet!!

Idag kom beslutet vi länge väntat på. Pluto is out! Från och med idag slutar Pluto att räknas som planet. Först trodde jag att de tillämpade principen ”Sist in, först ut” men så var det inte. Nej, anledning var följande: Pluto är inte tillräckligt stor, enligt International Atronomical Union. Så nu måste väl ändå myten om att storleken inte har någon betydelse vara död en gång för alla..

Jag har läst årets bok. ”Den nakna sanningen.” så heter den. Linda Rosings biografi. Linda är idag 32 år så jag antar att det var dags att summera livet. Jag antar att Linda har skrivit den för att ge sin version av alla löpsedlar hon varit upphov till. Och jag antar vidare att hon vill försöka radera ut bilden av henne som en blåst bimbo och ersätta den med bilden av en vuxen och klok kvinna. Jag tycker att det gick sådär.

En sak måste man i alla fall ge Linda. Hon är inte blyg för att dela med sig av detaljer. Lite för generös för min smak. Jag behöver inte få veta att BigBrother-Micke hade för stor penis för henne, eller att det tog två timmar för henne att bli av med oskulden. Men det tycker Linda är viktigt att ha med i sin biografi. Jag läste någonstans att stackars Fadde inte ville läsa boken. Jag förstår honom. Linda delar glatt med sig och berättar om när Fadde fick en mental kollaps och gråtande fick köras till psykakuten. 

Jag tror, efter att ha läst boken, att Linda måste vara något av det naivaste och mest godtrogna som finns. Hela tiden berättar hon, helt ogenerat, om hur hon ”alltid vill vara den kvinna som mannen hon är med vill ha” och hur hon hela tiden stannar kvar hos folk som misshandlar och utnyttjar henne. Vidare skriver hon om hur hon pundat på Stureplan istället för att ta hand om sina barn, men att hon numera förstått att det bara är en falsk verklighet som finns kring Stockholms uteställen. Vilken insikt! 

I slutet av boken berättar Linda om hur hon nu vill bli en förebild för unga tjejer i ett utseendefixerat samhälle. Att hon själv varit en del i att skapa detta samhälle verkar Linda inte riktigt inse. Intrycket av Linda Rosing är att hon verkar ha ett tunnelseende som sträcker sig max en vecka framåt, och att hon är något av det mest naiva och kändiskåta jag någonsin hört talas om. Så bilden av Linda som en blåst blondin försvann inte. Den förstärktes...

Tidningen Hennes gjorde ett rätt intressant test av unga kvinnliga politiker. Dock var inte Linda Rosing med, jag tror faktiskt att hon kunde ha gjort bra ifrån sig för testet handlade om ”vanliga människor” i åldrarna 25-29 år. Testet handlade om hur unga människor lever och spenderar sina pengar på. Utfallet av testet var att politikerna var relativt clueless om hur unga människor lever. Sämst var, inte helt oväntat, representanten för Kristdemokraterna. Minst dåliga var Miljöpartiet och Vänsterpartiet. En fråga väckte min uppmärksamhet speciellt. Den löd: ”Hur mycket per år spenderar 25-29-åringen på skor?” Rätt svar var 2319 kronor. Moderatslynan svarade 8000 kronor...

Idag berättar Aftonbladet att Lillemor Mutka har blivit lurad. I en bantarbluff. Lillemor köpte, hör och häpna, bantarplåster för femhundra riksdaler. Dessa Lipo-slim-plåster trodde Lillemor, på fullt allvar, skulle dra ut två och ett halvt kilo fett från hennes FÖTTER! Ingen vet riktigt vart fettet ska ta vägen men företaget uppmanar sina köpare att väga det på morgonen. 

Lillemor köpte dessutom bantarpiller från samma företag. Lillemor knaprade piller i flera månader utan att gå ner ett enda gram. Surprise! Jag gissar att hon gick upp pillervikten. 

Superplåstren innehåller, enligt Aftonbladet, svamp, eukalyptussav och träsyra. Låter som ett säkert sätt att få fotsvamp tycker jag.

På konsumentverket svarar en jurist att hans chef tycker bantarplåstret är det roligaste hon sett i hela hennes yrkesliv. Jag tycker också att det är roligt. Ännu roligare tycker jag det är att Lillemor skämmer ut sig ännu mer genom att gå ut offentligt med sin dumhet. Men det ska, i ärlighetens namn, sägas att det inte bara är Lillemor som har plåstrat om sina fötter i hopp om att få fettet utsuget. Konsumentverket har fått ta emot tio anmälningar angående plåstret. Jag hade gett vad som helst för att få se dessa tio väga plåster om mornarna.

Helst oskyldig satt jag i min soffa och zappade mellan kanalerna på min tv. Plötsligt var hon bara där. Kristin Kaspersen. Jag avskyr denna människa. Ett überkäckt leende och ormligt mycket energi gör att hon platser på min tio-i-topp på människor som borde utrotas för allmänhetens bästa.

Kristin Kaspersen är ju dotter till Lill-Babs. Lill-Babs detta under av fladdrighet som tycker att hon är Guds gåva till underhållningen. Själv är jag av en annan åsikt. Möjligen är hon en gåva från satan... Jag har börjat misstänka att det egentligen är Lill-Babs som är orsaken till mycket av skiten som finns på tv. Denna folkkära artist har ju knullat runt i artist-Sverige. Hon lyckades till och med få sätta på Lasse Berghagen. Och vips så var ännu ett monster skapat: Malin Berghagen a.k.a. spök-Malin. I sitt spökprogram på seriösa TV4+ berättar hon om hur hon hemsöks av andar. Ja, fick jag chansen att jävlas med någon skulle jag nog också hemsöka henne. 

Spök-Mailn är ju gift med Tommy ”hesrösten” Nilsson. Han är nästan sämre än Tomas Ledin. Och det vill inte säga lite. Med sin moderiktiga frisyr har han förstört ozonlagret för all framtid. 

Så vid närmare eftertanke vore kanske en utrotning av hela Järvsöklanen på sin plats. Jag är så innerligt trött på att se hur de julmyser och är så jävla familjära med varandra att det finns något incestuöst över det hela. Så låt oss bränna Lill-Babs hus, begrava spök-Malin levande, klippa Tommy och låsa in Kristin med Fort Boyards dvärgar!

Det räckte tydligen inte med Jimmy ”dildo” Nordins fylla. Nu har kategorin ”friidrottare som pundar” fyllts på. Den här gången var det Patrik Sjöberg och Sven Nylander.  Jag är inte förvånad. Patrik Sjöberg har väl alltid sett lite pundig ut med sin hästsvans och sitt hängiga ansikte. Dessutom bor han ju i Brasilien. ’Nuf said! När det gäller Sven ”den eviga fyran” Nylander är han tydligen någon slags förespråkare för att hålla sig ifrån droger. Luktar det hycklare?? 

Det kanske är dags för friidrotten att introducera en ny gren. ”Pinsamma pundarryck för misslyckade eller/och avdankade idrottsmän.” Jag hoppas den kan införas redan till OS i Peking 2008 för jag tror att Sverige kan sikta på en mycket hög placering.

Jag saknar Margaretha. Margaretha Öhman, Sveriges första och kanske enda äkta såpabitch. Hon var dotter till grundaren av Öhmans varuhus. Men hon fick inte vara chef för det. Icke då, för hennes pappa ville hellre se snälla och mesiga Karin som den som skulle ta över efter honom. Men ändå… Margaretha. Det var kvinnan med enorma glasögon med guldbågar, som ändå tonade i blått. Hon hatade Karin och höll ständigt på att konspirera bakom hennes rygg.

Margaretha glömde aldrig att stänga av kaffekokaren innan hon gick (eller åkte taxi) till kontoret, hon skulle aldrig få för sig att dricka vin ur tetrapack, hon hade aldrig mensverk, och hon skulle absolut aldrig titta på en serie som Varuhuset. Allt det skulle ha varit under hennes värdighet.

Sen hade vi Ingrid. Ingrid jobbade på damavdelningen. Hon hade örhängen av gigantiska mått och stora plufsiga tröjor med skärp runt midjan. Ingrid var ihop med Conny. Conny höll på och fulade sig lite, dessutom var han redan gift. Men han var ändå snäll på något sätt. Sen hade ju Ingrid båda sina föräldrar i huset. Pappa Bengt var lätt alkoholiserad och pysslade lite på lagret, och mamma Edith skivade skinka i charken. Där, i charken, fanns också Rikard. Rikard var lite tjock, hade tjocka glasögon och var kär i Tina. Fast sen blev ju Tina ihop med Carlos.

När det inte gick så bra med Tina blev Rikard istället kär i Ylva, som hade varit prostituerad. Rikard och Ylva fick barn ihop. Efter ett tag kom fick Carlos fru också vara med i serien, hon öppnade en restaurang i huset tillsammans med Carlos. Sen blev hon kär i Kjell. Kjell hade suttit i fängelse och var kompis med Conny. Han var också polare med Daniel som jobbade på musikavdelningen. Daniel hade varit ihop med Ingrid och var jätteledsen när hon lämnade honom för Conny. Connys son, Martin, var ihop med Karins dotter Sara. Och Saras pappa, Rune, blev senare i serien ihop med Margareta, men det var ju först efter att Karin hade dött i en bilolycka och efter det att Margaretha hade blivit snäll istället för att vara så där trivsamt bitchig som vi hade vant oss vid.

Jag tror inte att någon annan svensk tv-serie har nått upp till de svindlande höjder som Varuhuset gjorde. Allt var, efter denna underbara serie, redan gjort. Allt efter blev bara bleka kopior. 

Kanske är det modet och minnena som gör det, men det känns på något sätt som om inga nutida serier kommer upp i den här klassen. Det ska ju vara frisyrer som förstört ozonlagret, hemska midjekorta kavajer, enorma plastörhängen och massor av blå ögonskugga. Ja, och så Margarethas guldbågade glasögon. Ingenting är sig egentligen likt sedan hon försvann ur tv-rutan.

Länge leve Margareta Öhman!