I Huvudet På En Oompa-Loompa

Jag saknar Margaretha. Margaretha Öhman, Sveriges första och kanske enda äkta såpabitch. Hon var dotter till grundaren av Öhmans varuhus. Men hon fick inte vara chef för det. Icke då, för hennes pappa ville hellre se snälla och mesiga Karin som den som skulle ta över efter honom. Men ändå… Margaretha. Det var kvinnan med enorma glasögon med guldbågar, som ändå tonade i blått. Hon hatade Karin och höll ständigt på att konspirera bakom hennes rygg.

Margaretha glömde aldrig att stänga av kaffekokaren innan hon gick (eller åkte taxi) till kontoret, hon skulle aldrig få för sig att dricka vin ur tetrapack, hon hade aldrig mensverk, och hon skulle absolut aldrig titta på en serie som Varuhuset. Allt det skulle ha varit under hennes värdighet.

Sen hade vi Ingrid. Ingrid jobbade på damavdelningen. Hon hade örhängen av gigantiska mått och stora plufsiga tröjor med skärp runt midjan. Ingrid var ihop med Conny. Conny höll på och fulade sig lite, dessutom var han redan gift. Men han var ändå snäll på något sätt. Sen hade ju Ingrid båda sina föräldrar i huset. Pappa Bengt var lätt alkoholiserad och pysslade lite på lagret, och mamma Edith skivade skinka i charken. Där, i charken, fanns också Rikard. Rikard var lite tjock, hade tjocka glasögon och var kär i Tina. Fast sen blev ju Tina ihop med Carlos.

När det inte gick så bra med Tina blev Rikard istället kär i Ylva, som hade varit prostituerad. Rikard och Ylva fick barn ihop. Efter ett tag kom fick Carlos fru också vara med i serien, hon öppnade en restaurang i huset tillsammans med Carlos. Sen blev hon kär i Kjell. Kjell hade suttit i fängelse och var kompis med Conny. Han var också polare med Daniel som jobbade på musikavdelningen. Daniel hade varit ihop med Ingrid och var jätteledsen när hon lämnade honom för Conny. Connys son, Martin, var ihop med Karins dotter Sara. Och Saras pappa, Rune, blev senare i serien ihop med Margareta, men det var ju först efter att Karin hade dött i en bilolycka och efter det att Margaretha hade blivit snäll istället för att vara så där trivsamt bitchig som vi hade vant oss vid.

Jag tror inte att någon annan svensk tv-serie har nått upp till de svindlande höjder som Varuhuset gjorde. Allt var, efter denna underbara serie, redan gjort. Allt efter blev bara bleka kopior. 

Kanske är det modet och minnena som gör det, men det känns på något sätt som om inga nutida serier kommer upp i den här klassen. Det ska ju vara frisyrer som förstört ozonlagret, hemska midjekorta kavajer, enorma plastörhängen och massor av blå ögonskugga. Ja, och så Margarethas guldbågade glasögon. Ingenting är sig egentligen likt sedan hon försvann ur tv-rutan.

Länge leve Margareta Öhman!