Marit Paulsen
Snart är det val och efter den aningen pinsamma händelsen med Folkpartiets lilla dataintrång har nu en mycket prekär situation uppkommit för de liberala. Men, enligt Aftonbladet (som ju alltid är en tillförlitlig källa) ska partiet nu lösa det hela genom sitt trumfkort. Trumfkortet är en rultig tant med potatisnäsa. Namn? Marit Paulsen.
Here we go again, liksom. Nu blir det ett jävla fokuserande på hur kärringen står och gapar från sin husvagn och försöker verka ”vanlig”. Jag tyckte det var lite ”white-trash” över henne när hon bodde i sin husvagn nere i Bryssel. Det var roligt.
Jag har funderat över lite vilka det är som kan attraheras av Marit’s lyskraft(??). Jag tror dock inte att Linda Rosing behöver oroa sig för att tappa röster, fråga mig inte varför men jag tror att de som lyssnar på och identifierar sig med Linda (om de nu finns...) förmodligen ligger mil ifrån Marit. Inte heller tror jag att särskilt många unga väljare tänker att ”det var mig en bastant kärring, henne ska jag rösta på!”. Männen röstar inte på henne eftersom de, med all sannolikhet, skräms av hennes yttre (och inre??). Jag förstår dem, jag skräms också av Marit. Och jag tror inte heller att kvinnor röstar på henne, för hon utstrålar ju inte direkt någon feminin glans. Inte heller anser jag att hon är det bästa exemplet på prominenta damer eller kvinnor i Sverige. Hon känns mer som personifieringen av att kvinnor måste välja; en karriär eller borsta håret. Jag tror inte heller att hon lockar över många människor från vänsterblocket. Eller att någon patriarkalisk kristdemokrat föredrar Marit. Att någon överklass-moderat skulle välja Marit är lika troligt som att... Näe, jag vet faktiskt inte. Det kommer liksom aldrig att hända. Så vilka finns då kvar av Sveriges väljarkår? Det skulle väl möjligen vara svaga centerpartister. Framför allt potatisodlarna. De kan ju i alla fall identifiera sig med hennes mosiga näsa.
Folkpartiets "trumfkort" - anno 2006.
Läraktiga ungliberaler det hysteriska drevet och Mariit Paulsen.
Liberala ungdomsförbundet tog folkpartiets förslag om att Säpo skulle ha spioner i skolorna på fullt allvar och började genast lägga sig i hårdträning vilket fick Marita Ulvskog att fälla rikligt med krokodiltårar. Att hon som minister för kultur sett många dramer och lärt sig skådespeleriets sköna konst är otvetydigt. Och folkpartiledaren började svänga sig och tappa hakan
Vad är för övrigt lufarnas dataintrång mot sossarnas åratals spionage under flera decennier på svenska arbetare, SAPO, IB-affären, Ebbe Carlson-affären och SÄPO:s inbrott på Folket i Bilds redaktion i Haga.
Från det inre skräckkabinettet i folkpartiet inträder nu på scenen Hamlets faders vålnads kusin Marit Paulsen för att rädda partiets ära. Endast en politisk kamelont och hycklare av MP:s kaliber kan utan att rodna ge sig på det konsstycket när det samtidigt är dokumenterat att hennes egen dotter tog sig in på socialdemokraternas interna databas 1999 när hon jobbade för sin mammas EU-parlamentskampanj.
Likt gäddan i vassen har kärringen som hon kallar sig väntat på tillfället att få svinga sig upp till posten som partiordförande sedan hon på ett fint sätt stuckit kniven i ryggen på Leijonborg. Helt förlitande sig på att medierna som gått i spinn ska behandla henne lika servilt som vanligt. Hennes populäritet i medierna beror främst på att hon alltid säger rätt saker. D v s det som reportern själv tycker.
Marit den folkkära sjunger de politiska reportrarna, med Lennart Ekdal, Mats Knutsson och K G Bergström som körledare, både i tidningsdrakar, radio, tv 4 och svt. Konstigt. Jag har inte, sedan Marit för mer än 15 år sedan började hoppa mellan partier och åsikter, mött en enda person som är folkkär i Marit Paulsen. Snarare tvärtom. Ordförrådet räcker knappast till när de ska beskriva sina känslor för MP:s opportunism, tillgjorda svordomar och kappvändarpolitik.
Självständiga och kritiskt granskande reportrar är i dag tyvärr lika sällsynt som ärliga politiker.
Rune Lanestrand