Naomi vs Tyra
Jag läste att supermodellen Naomi Campbell hade blivit gripen för misshandel. Hon hade tydligen dängt till sin assistent. Jag gillar Naomi. Hon är en superstjärna. Och hon vet om det. Hon kliver inte upp ur sängen för en spottstyver. Jag älskar det, och jag önskar jag också hade det så.
Tydligen var det inte fösta gången Naomi gick till handgripligheter. Redan 2000 slog hon till en assistent. Jag förmodar att det var en annan än den här gången. Efter det lilla missödet la hon, i bästa amerikanska stil, in sig på en anger-management klinik. Jag vet inte riktigt om de lyckades...
Men ändå... Naomi. Supermodell. Kokainsnortare. Misshandlerska. Wow! Det är annat det än Tyra Banks. Jag föraktar Tyra. Egentligen är det inget personligt mot just Tyra. Jag klarar bara inte av människor som ständigt ser förvånade ut.
Who's the superstar?!
Tydligen var det inte fösta gången Naomi gick till handgripligheter. Redan 2000 slog hon till en assistent. Jag förmodar att det var en annan än den här gången. Efter det lilla missödet la hon, i bästa amerikanska stil, in sig på en anger-management klinik. Jag vet inte riktigt om de lyckades...
Men ändå... Naomi. Supermodell. Kokainsnortare. Misshandlerska. Wow! Det är annat det än Tyra Banks. Jag föraktar Tyra. Egentligen är det inget personligt mot just Tyra. Jag klarar bara inte av människor som ständigt ser förvånade ut.
Who's the superstar?!
Carola och hennes utspel
Sen hon gick och vann Melodifestivalen (ja, jag anser att Melodifestival bör stavas med stor bokstav!) så har den nybotoxade Carola gjort en rad spännande uttalanden. En del av dessa har fått mig att fundera lite.
Jag undrar om ordet ”rocka” har fått en ny innebörd. Förr brukade långhåriga män i läderbyxor skrika att ”Nu ska vi rocka!”. Men vad betyder det när Carola säger att hon kommer att ”rocka i Aten”?
Och vad betyder det egentligen för kristendomen när Carola ställer sig på Akropolis, samma klippa som aposteln Paulus en gång stod på, och för full halls skriker ” Atenare! Messias kommer! Är ni redo?!”.
Jag undrar om ordet ”rocka” har fått en ny innebörd. Förr brukade långhåriga män i läderbyxor skrika att ”Nu ska vi rocka!”. Men vad betyder det när Carola säger att hon kommer att ”rocka i Aten”?
Och vad betyder det egentligen för kristendomen när Carola ställer sig på Akropolis, samma klippa som aposteln Paulus en gång stod på, och för full halls skriker ” Atenare! Messias kommer! Är ni redo?!”.
Äpplen och... äpplen?
Till att börja med vill jag bara förklara att jag absolut inte avser att göra en Jackie Arklöv med det här inlägget. Jag tycker inte att det är okej, har aldrig tyckt och kommer heller aldrig att tycka. Men jag måste ändå fråga. Varför blir det ramaskri i hela sportvärlden när en italiensk fotbollsspelare vevar med en sträckt högerarm mot publiken, men inte när en småfet curligdam från Sverige gör detsamma?
Köpa bröllopspresent
I helgen har jag varit pseudovuxen. Och dödssjuk. Men det har jag ju redan berättat om. I alla fall så var jag och E och köpte present till det där jävla bröllopshärket som vi är bjudna på till sommaren. Det var spännande. Det var lördag efter löning i ett stort köpcentrum. Och jag var som sagt dödssjuk. Och febrig. Men nu ska ju det här inte handla om min sjukdom. Fast jag var riktigt sjuk. I alla fall... Vi gick in i affären och av någon outgrundlig anledning så hade det fallit på mig att ha hand om det hela. Tilläggas bör att det då rakt av inte är mina vänner som gifter sig. Det är knappt E’s heller... Hur som helt så hade de någon slags önskelista man skulle handla saker ifrån. För det gick då rakt inte att köpa vad man ville. Nej, herregud då kunde de ju få saker som de inte tyckte om! Så jag stolpade (febrigt!) fram till expediten och halvskrek (eftersom förkylningen gett mig lock för öronen):
- ”Vi har några vänner som hade lämnat in en önskelista här till de ska gifta sig.”
- ”Jaha” sa hon. ”Vad heter de?”
- ”Ööhhh... ööhh...”
Efter lite tankearbete kom jag och E fram till vad han hette. Expediten pillade på sin dator, sen sa hon:
- ”Och vad heter hon?”
”Men Jesus människa! Måste jag veta allt eller?! Jag ska ju handla! Var lite service-minded för helvete!!!” tänkte jag.
Till sist fick damen fram önskelistan och där fanns inget för pöbeln ska jag säga. Det var knivar för runt femtonhundra. Kaffekokare, tolv-delars serviser och annat ljuvligt dyrt. Min första instinkt var att tvärvägra och köpa en brödrost. Eller konversationskort, för förr eller senare kommer de att behöva dem! E och jag snubblade runt i butiken. Livrädda för att välta nåt. Till sist hittade vi den nämnda servisen som det blivande brudparet önskade sig tolv tallrikar och assietter, skålar och muggar och buljongskålar av. Vad fan har man buljongskålar till?! Men det roligaste av allt var att det var skitfult. I alla fall tyckte jag och E det. Jag hade dött om jag fått något sånt i present. Vi övervägde för en stund om vi skulle jävlas med dem och låtsas som om vi inte förstått de här med önskalistan, och istället köpa fem tallrikar av någon helt annan servis. Men sen kom vi på: De förstår nog inte ironi. *ingen kommentar*
Det hela slutade med att vi pungade ut sexhundra pix för en skåljävel till ett bröllopspar som vi knappt känner. Och då kom vi billigt undan, för vi var bland de första att norpa saker från listjäveln! Så nu hoppas jag innerligt att det kommer att serveras god mat och ännu godare drinkar. Jag ska jävlar i mig ha valuta för mina pengar!
- ”Vi har några vänner som hade lämnat in en önskelista här till de ska gifta sig.”
- ”Jaha” sa hon. ”Vad heter de?”
- ”Ööhhh... ööhh...”
Efter lite tankearbete kom jag och E fram till vad han hette. Expediten pillade på sin dator, sen sa hon:
- ”Och vad heter hon?”
”Men Jesus människa! Måste jag veta allt eller?! Jag ska ju handla! Var lite service-minded för helvete!!!” tänkte jag.
Till sist fick damen fram önskelistan och där fanns inget för pöbeln ska jag säga. Det var knivar för runt femtonhundra. Kaffekokare, tolv-delars serviser och annat ljuvligt dyrt. Min första instinkt var att tvärvägra och köpa en brödrost. Eller konversationskort, för förr eller senare kommer de att behöva dem! E och jag snubblade runt i butiken. Livrädda för att välta nåt. Till sist hittade vi den nämnda servisen som det blivande brudparet önskade sig tolv tallrikar och assietter, skålar och muggar och buljongskålar av. Vad fan har man buljongskålar till?! Men det roligaste av allt var att det var skitfult. I alla fall tyckte jag och E det. Jag hade dött om jag fått något sånt i present. Vi övervägde för en stund om vi skulle jävlas med dem och låtsas som om vi inte förstått de här med önskalistan, och istället köpa fem tallrikar av någon helt annan servis. Men sen kom vi på: De förstår nog inte ironi. *ingen kommentar*
Det hela slutade med att vi pungade ut sexhundra pix för en skåljävel till ett bröllopspar som vi knappt känner. Och då kom vi billigt undan, för vi var bland de första att norpa saker från listjäveln! Så nu hoppas jag innerligt att det kommer att serveras god mat och ännu godare drinkar. Jag ska jävlar i mig ha valuta för mina pengar!
Var tog de vägen?
Kommer ni ihåg följande rader?
”Att va söta men lika som bär vad är det att ha?
Lite annolunda är inget fel att va.
Om man är av en annan sort,
varför ska man kastats bort?
Lite trasiga och knasiga
är vårt trasdocks-gäng.
Lite trasiga och knasiga,
det är vår refräng.
Är din näsa sned eller armen ur led,
om din tå är gul och blå.
”Lapri”, säger trasdockan!
Du är lika bra ändå.
Fast trasiga och knasiga
vi sjunger vår refräng.
Lite trasiga och knasiga
är vårt trasdocks-gäng.”
Vad betydde egentligen Lapri? Det har jag alltid undrat men aldrig fått svar på. Och hur gick det med Påsen efter seriens slut? Jag tyckte om Påsen. På nåt sätt tror jag att jag identifierade mig med honom...
Och nu när jag ändå är smånostaligsk... märk väl: Nostalgisk, inte ältande! Jag undrar bara vad som hände med Alf. Ni vet, den där irriterande rymdvarelsen med 80-talslugg och näsa av gigantiskt format. Åkte han hem eller vad hände?
Är det någon som har koll? Please, tell me!!!
Vad hände?
”Att va söta men lika som bär vad är det att ha?
Lite annolunda är inget fel att va.
Om man är av en annan sort,
varför ska man kastats bort?
Lite trasiga och knasiga
är vårt trasdocks-gäng.
Lite trasiga och knasiga,
det är vår refräng.
Är din näsa sned eller armen ur led,
om din tå är gul och blå.
”Lapri”, säger trasdockan!
Du är lika bra ändå.
Fast trasiga och knasiga
vi sjunger vår refräng.
Lite trasiga och knasiga
är vårt trasdocks-gäng.”
Vad betydde egentligen Lapri? Det har jag alltid undrat men aldrig fått svar på. Och hur gick det med Påsen efter seriens slut? Jag tyckte om Påsen. På nåt sätt tror jag att jag identifierade mig med honom...
Och nu när jag ändå är smånostaligsk... märk väl: Nostalgisk, inte ältande! Jag undrar bara vad som hände med Alf. Ni vet, den där irriterande rymdvarelsen med 80-talslugg och näsa av gigantiskt format. Åkte han hem eller vad hände?
Är det någon som har koll? Please, tell me!!!
Vad hände?
Nära döden-upplevelse
Jag är sjuk. Jag hanterar inte sjukdom särskilt bra. Inte bra alls. Riktigt dåligt faktiskt. Jag är förkyld. Jag är döende. Tror jag. Eller egentligen vet jag, alla dör ju. Jag har i alla fall varit nära döden den här helgen. Jag har snorat, nyst, hostat och varit småfebrig. Det sägs att män blir gnällig när de är förkylda. Det blir de. Jag blir fruktansvärt självömkande. Jag vill att hela världen ska stanna upp, klappa mig på huvudet och fråga om jag vill ha honungsvatten. Det händer inte. Jag är inte bara sjuk, jag är missnöjd också. Helt kort: Det är synd om mig.
Det hela blir ännu värre om jag inte får nåt vidare medlidande från min omgivning. Det har jag inte fått. Min far, som ansåg sig ligga på sin dödsbädd när han sträckte benet för ett par veckor sedan konstaterade torftigt:
Det hela blir ännu värre om jag inte får nåt vidare medlidande från min omgivning. Det har jag inte fått. Min far, som ansåg sig ligga på sin dödsbädd när han sträckte benet för ett par veckor sedan konstaterade torftigt:
- ”Jaha, det var ju tråkigt. Men det går över snart ska du se.”
Inte nåt medlidande där inte. Sen har jag hela helgen jobbat på E. Men han fattar heller inte:
- ”Jag har också lite ont i huvudet.”
Det skiter väl jag i! Det är ju JAG som är svårt sjuk!
Nu har jag dock konstaterat att jag är på tillfriskning, så den här gången överlevde jag. Men som vi alla vet: Det som inte dödar dig skjuter ju bara upp det oundvikliga.
Nu har jag dock konstaterat att jag är på tillfriskning, så den här gången överlevde jag. Men som vi alla vet: Det som inte dödar dig skjuter ju bara upp det oundvikliga.
Ropande tanter
Förut när jag var på väg till affären för att inhandla föda hörde jag någon hojta bakom mig.
– ”Hallå?”
Jag tänkte inte på det utan knallade vidare. Då slutade det hojtas och började ropas.
– ”Hallå! Hallå?!”
Jag tänkte att den som ropade säkert ropade på någon annan eftersom de jag känner vet vad jag heter och skulle ropa mitt namn. Så jag gick vidare. Då övergick ropen i smärre gallskrik.
– ”HALLÅ DÄR?! HAAAAALLÅÅÅ!!!!”
Av ren nyfikenhet vände jag mig om och såg en tant och en farbror komma halvspringande efter mig. ”Jaha, de vill säkert ha en vägbeskrivning nånstans.” tänkte jag. Men icke. Väl framme vid mig blir jag synad uppifrån och ner av tanten varefter hon säger frågande:
– ”Pratar du svenska?”
– ”Ja, hurså?” säger jag.
Då håller tanten upp en tidning som hon börjar vifta frenetiskt med.
– ”Vi är ute och pratar om Bibeln och vad den säger.” säger hon.
– ”Jaha, men jag är inte intresserad.” säger jag och lägger lite extra tyngd bakom ”inte”.
Tanten synar mig återigen noggrant och säger sedan frågande:
Tanten synar mig återigen noggrant och säger sedan frågande:
– ”Inte intresserad av Bibeln?!” som om jag just åkallat satan.
– ”Näe.” säger jag och går därifrån.
Nu kan man ju tycka att jag borde vara nöjd eftersom de gav sig så snabbt. Men jag undrar mest om jag verkligen ser så förtappad ut att Jehovas Vittnen känner att de måste komma springande och skrikande efter mig för att ge mig frälsning...
BigBrother-Linda goes Dostojevskij
Jag läste att allas vår BigBrother-Linda ska ge ut en bok. Eposet beräknas blir klart till sommaren. Det är en självbiografi som hon skrivit tillsammans med Daniel Nyhlén. Den store journalisten som, när man råkar klicka på fel länk på Aftonbladets hemsida, utbrister: ”HEEEEEEEELLOOOOO!!!” Jag har inte mycket till övers för Daniel Nyhlén. BigBrother-Linda däremot har jag alltid lite tid för. Jag har saknat henne lite. Det har varit lite tyst den sista veckan.
Det roligaste jag läst om BigBrother-Linda var när hon bantade och Fadde var så orolig att han tvångsmatade henne med Cocosbollar. Tvångsmatade. Jag såg framför mig hur den kantige dörrvakten hade bundit fast allas vår favoritbimbo på en pinnstol i deras designerinredda hem. Jag såg framför mig hur han liksom stack ner handen i struphuvudet på BigBrother-Linda och tryckte ner cocosboll efter cocosboll. Och BigBrother-Linda bara njöt.
I alla fall… BigBrother-Lindas bok var det ja. ”Den kommer att innehålla mycket som folk inte vet om mig” säger hon. Älskade BigBrother-Linda, vi vet allt om dig. Allt! Jag menar, har man gjort bort sig inför live-kameror och sedan talat ut om det, haft sex i en bil på en Konsum-parkering och sedan talat ut om det, haft ätstörningar och sedan talat ut om det, burit på ett kärleksbarn som man sedan aborterat och sedan talat ut om det, knarkat och sedan talat ut om det, planerat sitt drömbröllop som man sedan ställde in och sedan talat ut om det…
Kom igen Linda, vi vet.
Det roligaste jag läst om BigBrother-Linda var när hon bantade och Fadde var så orolig att han tvångsmatade henne med Cocosbollar. Tvångsmatade. Jag såg framför mig hur den kantige dörrvakten hade bundit fast allas vår favoritbimbo på en pinnstol i deras designerinredda hem. Jag såg framför mig hur han liksom stack ner handen i struphuvudet på BigBrother-Linda och tryckte ner cocosboll efter cocosboll. Och BigBrother-Linda bara njöt.
I alla fall… BigBrother-Lindas bok var det ja. ”Den kommer att innehålla mycket som folk inte vet om mig” säger hon. Älskade BigBrother-Linda, vi vet allt om dig. Allt! Jag menar, har man gjort bort sig inför live-kameror och sedan talat ut om det, haft sex i en bil på en Konsum-parkering och sedan talat ut om det, haft ätstörningar och sedan talat ut om det, burit på ett kärleksbarn som man sedan aborterat och sedan talat ut om det, knarkat och sedan talat ut om det, planerat sitt drömbröllop som man sedan ställde in och sedan talat ut om det…
Kom igen Linda, vi vet.
Bröllop
Jag och E har blivit bjudna på bröllop i sommar. Trevligt, kanske en del tänker. Andra kanske tycker det är lite festligt. Jag ser det som ytterligare en anledning att nojja. För det första känner jag knappt de som ska gifta sig. För det andra kan jag inte klä upp mig. Jag klär ut mig. För det tredje gör jag mig helt enkelt inte i finare sammanhang. För det fjärde… ni förstår kanske vart jag vill komma.
Jag tror det kommer att vara fint. Fint är i min värld lika med otäckt. Jag är inte fin. Så är det bara. Jag är lite lagom slafsig och sliten. Men jag trivs med det. När jag ska vara fin blir jag bara stel, eller obehagligt lös. Antingen sniper jag ihop och säger inte ett knyst, eller så pratar jag hejdlöst. Antingen tittar folk och tycker synd om mig för att de tror att jag är stum, eller så tittar de på mig och tänker ”Men herregud människa! Sluta prata!” Jag saknar helt enkelt ett mellanläge.
Man måste köpa present. Jag och E tyckte att en brödrost är en måste-present när man går på bröllop. Sen kom vi på att det inte fungerar om brudparet inte förstår ironi. En kompis berättade en gång för mig att autistiska människor inte förstår ironi. Nu menar jag inte att brudparet i fråga är autistiska. Naturligtvis inte. Bara lite kanske…
Jag tror att det kommer att vara bordsplacering. Jag hatar att umgås med folk jag inte känner. I alla fall när jag är nykter. Vad har jag och en eventuell bordsherre att prata om?
Han: Jaha, och hur känner du bruden?
Jag: Det gör jag inte.
Han: Nähä, hur känner du brudgummen då?
Jag: Det gör jag inte heller.
Han: … pinsam tystnad…
Jag: Jorå, men så att det…
Jag tror det kommer att vara fint. Fint är i min värld lika med otäckt. Jag är inte fin. Så är det bara. Jag är lite lagom slafsig och sliten. Men jag trivs med det. När jag ska vara fin blir jag bara stel, eller obehagligt lös. Antingen sniper jag ihop och säger inte ett knyst, eller så pratar jag hejdlöst. Antingen tittar folk och tycker synd om mig för att de tror att jag är stum, eller så tittar de på mig och tänker ”Men herregud människa! Sluta prata!” Jag saknar helt enkelt ett mellanläge.
Man måste köpa present. Jag och E tyckte att en brödrost är en måste-present när man går på bröllop. Sen kom vi på att det inte fungerar om brudparet inte förstår ironi. En kompis berättade en gång för mig att autistiska människor inte förstår ironi. Nu menar jag inte att brudparet i fråga är autistiska. Naturligtvis inte. Bara lite kanske…
Jag tror att det kommer att vara bordsplacering. Jag hatar att umgås med folk jag inte känner. I alla fall när jag är nykter. Vad har jag och en eventuell bordsherre att prata om?
Han: Jaha, och hur känner du bruden?
Jag: Det gör jag inte.
Han: Nähä, hur känner du brudgummen då?
Jag: Det gör jag inte heller.
Han: … pinsam tystnad…
Jag: Jorå, men så att det…
Kom tillbaka Linda!
Det blir aldrig som förr. Jag har börjat inse det. Det är sorgligt men sant. Såhär på fredagskvällen kom jag till insikt. Schlagerballaden är död. Det blir aldrig som förr. Inga mer dramatiska intron som sedan byggs upp till en svulstig refräng där sångerskan tar ifrån tårna så att hon nästan spräcker den fasansfulla klänning som hon instoppats i. Aldrig mer.
Jag vet att vi ännu inte har hört alla svenska bidrag i år, men jag har slutat vänta. Slutat tro. Nu ställer jag alla mina förhoppningar till Östeuropa. För jag tror att om någon kan producera en gräsligt svulstig schlagerballad är det något av de forna östländerna. Förra året gjorde visserligen Israel så gott de kunde, men det räckte tyvärr inte ända fram.
Visst är det väl inte bara jag som minns 1992 när Linda Martin sjöng Johnny Logan’s ”Why me?” som om hennes liv hängde på det? Linda hade Europas kanske högsta hår den kvällen, och var iklädd en vedervärdigt mintgrön långklänning. Och Gud såg det och Han såg att det var gott. Det var innan alla nakenchocker. Det var när all koreografi som krävdes var att man viftade med handen när man tog i. Det var när Karin Falck presenterade sig själv på tre språk. Och framför allt, det var innan alla jävla Fame Factory-idioter tog plats från riktiga artister som Haakon Pedersen. Vad hände egentligen med honom?!
Jag saknar Linda Martin. Och framför allt saknar jag schlagerballaden. Det pratas om att pop, rock och hiphop ska komma in i melodifestivalen. Hemma sitter jag och skriker efter en riktig schlager ballad. EN räcker, då ska jag bränna hela studiemedlet på den låten. Men det blir aldrig som förr igen…
Jag vet att vi ännu inte har hört alla svenska bidrag i år, men jag har slutat vänta. Slutat tro. Nu ställer jag alla mina förhoppningar till Östeuropa. För jag tror att om någon kan producera en gräsligt svulstig schlagerballad är det något av de forna östländerna. Förra året gjorde visserligen Israel så gott de kunde, men det räckte tyvärr inte ända fram.
Visst är det väl inte bara jag som minns 1992 när Linda Martin sjöng Johnny Logan’s ”Why me?” som om hennes liv hängde på det? Linda hade Europas kanske högsta hår den kvällen, och var iklädd en vedervärdigt mintgrön långklänning. Och Gud såg det och Han såg att det var gott. Det var innan alla nakenchocker. Det var när all koreografi som krävdes var att man viftade med handen när man tog i. Det var när Karin Falck presenterade sig själv på tre språk. Och framför allt, det var innan alla jävla Fame Factory-idioter tog plats från riktiga artister som Haakon Pedersen. Vad hände egentligen med honom?!
Jag saknar Linda Martin. Och framför allt saknar jag schlagerballaden. Det pratas om att pop, rock och hiphop ska komma in i melodifestivalen. Hemma sitter jag och skriker efter en riktig schlager ballad. EN räcker, då ska jag bränna hela studiemedlet på den låten. Men det blir aldrig som förr igen…
För er som inte förstår storheten med schlagerballaden vill jag bara säga: Lyssna på ”Why Me?” och lägg speciellt märke till hur underbart patetiskt Linda Martin får till ett viskande ”Why me?” över låtens sista utklingande ackord. Lyssna och inse att något verkligt finkulturellt för evigt har gått förlorat...
Oljefärgade dödslyft
Enligt säkra källor (Aftonbladets nätupplaga) ska Sanda Dahlberg visa en rockigare stil i melodifestivalen på lördag. Hon ska ha en motorcykel på scen. ”Det blir råare och skitigare med läder och oljefärgat” säger hon. Vad fan är oljefärgat?! Men tro inte att det lilla blonderade våpet nöjer sig här. Nej då, ”Jag ska göra ett Let’s Dance-inspirerat dödslyft” proklamerar hon glatt. Jag hoppas att hon lyckas. För ett dödslyft är väl inget dödslyft om ingen dör?
Anna Book?!
Idag är det tydligen den internationella kvinnodagen. Och på Aftonbladet läser jag att Anna Book är ”årets kvinna”. Intressant. ”Det finns ett skönhetsideal som jag inte ställer upp på” säger hon. Ställer upp och ställer upp, är man tjock så är man. Nu menar jag inte att jag tycker illa om Anna Book bara för att hon är tjock. Så är det inte alls. Det finns så många fler anledningar…
Anna Book vann alltså Aftonbladets omröstning. Vad har hon gjort? Dansat i tv. Wow! Det är klart att hon blir årets kvinna. Längre ner på listan kom världens bästa kvinnliga höjdhoppare, en kvinna som blivit ett stort affischnamn inom damboxningen, en biskop. Men jag säger bara: Anna Book! Dansat i tv! Wow!
För övrigt undrar jag vem Charlotte Pirelli låg med för att överhuvudtaget komma med i omröstningen…
Anna Book vann alltså Aftonbladets omröstning. Vad har hon gjort? Dansat i tv. Wow! Det är klart att hon blir årets kvinna. Längre ner på listan kom världens bästa kvinnliga höjdhoppare, en kvinna som blivit ett stort affischnamn inom damboxningen, en biskop. Men jag säger bara: Anna Book! Dansat i tv! Wow!
För övrigt undrar jag vem Charlotte Pirelli låg med för att överhuvudtaget komma med i omröstningen…
Orosmoment
Det finns så mycket otäckt. Jag läste att fåginfluensan har kommit till Sverige på riktigt. Döda änder ligger lite här och var runt om i landet. Dessutom är risken för terrordåd tydligen fortfarande hög efter Muhammed-teckningarna. Fågelinfluensa och terrordåd. Det känns så avlägset på något sätt. Själv är jag mest orolig över att bli magsjuk...
Zlatan och Chippen
Jag läste i Aftonbladet att spelarna i fotbollslandslaget behandlas olika. När de flög till Dublin satt Zlatan i business class. Chippen (vilket jävla smeknamn!) satt i ekonomiklass. Längst bak. Vid toaletterna. Det tycker jag är helt rätt. Zlatan är bra, han ska sitta bekvämt. Chippen suger, han ska sitta på de sämsta platserna. Zlatan gör snygga finter. Chippen fintar inte en enda motspelare, däremot sig själv. Jag tycker Chippen ska vara nöjd över att han fick en biljett överhuvudtaget. "Alla lika, alla olika". Jo, jag vet. Men undantaget heter Chippen!
Kaffestress
Jag måste sluta dricka kaffe när jag inte har ätit någonting innan på dagen. Min hjärna klarar inte av det. Jag blir superspeedad. Allt går i minst hundra knyck. Jag tänker så fort att jag inte hinner med. Jag pratar så fort att ingen, knappt jag själv, förstår vad jag säger. Jag springer runt och är superstressad, utan att för den skull ha någonting att vara stressad över. Så håller det på i ett par timmar. Sen är jag totalt utmattad. Totalt.
”Det är ju gott med kaffe” tänker ni. Det är det. Oftast. Dock inte när kaffet kommer ur en liten ful automat och kostar åtta kronor koppen. Men tro inte att jag låter det hämma mig. Jag betalar gladeligen och sveper i mig på fastande mage. Sen stirrar jag runt. Jesus, kan någon lugna ner mig innan jag blir utbränd?!
”Det är ju gott med kaffe” tänker ni. Det är det. Oftast. Dock inte när kaffet kommer ur en liten ful automat och kostar åtta kronor koppen. Men tro inte att jag låter det hämma mig. Jag betalar gladeligen och sveper i mig på fastande mage. Sen stirrar jag runt. Jesus, kan någon lugna ner mig innan jag blir utbränd?!
Oscarsgalan och trånande män
Igår var det Oscarsgalan i ”the land of opportunities”. Jag sov istället. Det var duktigt av mig tycker jag. Vanligtvis brukar jag annars tvinga mig själv att se skiten för att jag av någon outgrundlig anledning tycker att jag borde se det. Fråga mig inte varför. I alla fall blev jag väldigt nöjd då jag läste att Crash hade vunnit ”bästa film”. Det är en bra film. Brokeback mountain är det inte. Inte alls. Det är en film om två cowboys som bögar lite en sommar och resten av filmen trånar de efter varandra. För att citera en god vän: ”Kvinnor som trånar är sorgliga, män som trånar är bara patetiska.” ’Nuff said.
Maila mig Alexander!
Är det någon som vet hur man kommer med på Alexander Bards mailinglista Elit? Jag erkänner, utan att ha vett att skämmas det minsta, att jag skulle tycka det var hutlöst roligt att få läsa om hur Alexander tycker det är dags att någon testar Darin. Jag vet dock inte om jag kan, som Alexander kräver att alla medlemmar ska göra, sätta på flickidolen där bak. Jag tror jag saknar lämpliga tillhyggen för något sånt. Men jag skulle frossa i allt löst skvaller som skulle dimpa ner i min mailbox. Själva grejen med skvaller är väl att det är halvsant. Det bästa skvallret är förmodligen oftast ren lögn. Det är därför jag ljuger så mycket...
Allt moraliserande över den där listan har jag lite svårt för. Är man en populär offentlig person får man väl liksom räkna med att nån bitter jävel slänger lite skit på en. Jag slänger i alla fall skit omkring mig på alla som är mer lyckade än vad jag är. Och det är rätt många. De flesta faktiskt.
Jag kom att tänka på den där Nike-reklamen. "Tell me I'm not an athlete!" I mitt fall vore det bara att konstatera fakta... Ptja, förmodligen i Alexander Bards också.
Allt moraliserande över den där listan har jag lite svårt för. Är man en populär offentlig person får man väl liksom räkna med att nån bitter jävel slänger lite skit på en. Jag slänger i alla fall skit omkring mig på alla som är mer lyckade än vad jag är. Och det är rätt många. De flesta faktiskt.
Jag kom att tänka på den där Nike-reklamen. "Tell me I'm not an athlete!" I mitt fall vore det bara att konstatera fakta... Ptja, förmodligen i Alexander Bards också.
Varför?!
Ja, det undrar jag också...
You want fame? Well, fame costs!
Jag är fullständigt övertygad om att det var Fame-Magnus som brände ner Fame-Jessicas hus. Vad gör man inte för att eliminera motståndet i Sveriges viktigaste tävling? Jag tycker faktiskt lite synd om Magnus. Inte ens Bert Karlsson tror ju på honom längre. Och inte fick han ha några svarta kåpor med i sitt nummer. Det hade ju gjort en fullständig skillnad och tagit honom till Globen. Om nu Bert tar bort sin hand från honom, vem vill då ha Magnus?? Jag menar... se på honom bara! 
Parallellt universum?
Idag tror jag att jag kan ha haft ett ”close-encounter”. Tio minuter innan dagens föreläsning rusar en 45-årig man med en synnerligen uppseendeväckande hockeyfrilla in i klassrummet och skriker: ”Är jag sen?!”. De flesta av oss stirrade bara på honom. Förstelnade av ishockeyfrisyr-chock. Sen sprang han ut, men tro inte att det var det sista vi såg av honom. Nejdå, några minuter senare kom han tillbaka. Han satte sig ner och började bre ut en galet stor bunt papper framför sig. Sedan började han hejdlöst att anteckna. Efter det började föreläsningen Det är då jag ser det. Han har träskor! Och för de som inte vet det vill jag bara tillägga att det var en mindre snöstorm utanför dörren. Men det slutar inte här! Han har dessutom äckligt skitiga pseudovita tubsockor. De som känner mig vet vad jag anser om vita tubsockor. Och då ska vi inte tala om min fotfobi! Inte nog med att han var iförd denna utstyrsel, han tar dessutom tillfället i akt att lufta fötterna genom att sitta och vicka på tårna under hela föreläsningen. För min egen del gjorde det att jag ville kräkas och inte kunde lyssna på själva föreläsningen. Allt jag tänkte var: ”Kan inte någon klippa av håret och ge honom ett par vanliga skor som han kan behålla fötterna i?!”
I alla fall… föreläsaren bubblade på superspeed. Då och då räcker mannen upp handen och knäpper lite med fingrarna för att tillkalla uppmärksamhet. Sedan ställer han de mest underliga frågor som ingen, och då menar jag ingen, inte ens föreläsaren förstod.
I alla fall… föreläsaren bubblade på superspeed. Då och då räcker mannen upp handen och knäpper lite med fingrarna för att tillkalla uppmärksamhet. Sedan ställer han de mest underliga frågor som ingen, och då menar jag ingen, inte ens föreläsaren förstod.
Tio minuter innan lektionen är slut börjar han packa ihop sin pappersbunt. Inte som oss vanliga dödliga, lite diskret. Utan han plockar i väskan och letar i sina fickor samt rafsar högljutt i pappren. Dessutom har han tydligt någon defekt som gör att han måste mumla hela tiden för sig själv när han fipplar med papper. Det konstiga är att han inte går sen, utan väntar till allt är slut. Då börjar han ropa igen: ”Är det någon som har ett schema?!”. En stackars tjej, som inte hann tänka efter, råkade säga ja varefter han kastar sig över henne och frågar om vi läst teorikursen. Ehh.. ja, den slutade förra veckan. Du är fem veckor efter tubsockan! När han får denna information kliar han sig i sin välvårdade frisyr och går bara därifrån utan ett enda ljud.
Vem var han? Var han på riktigt? Kommer vi råka ut för honom igen? Frågorna är många. Min egen teori är att han kom från något parallellt universum där det är okej att gå runt i tubsockor och träskor, och vifta på tårna som man vill. För i min värld är det fan inte okej!