I Huvudet På En Oompa-Loompa

I helgen har jag varit pseudovuxen. Och dödssjuk. Men det har jag ju redan berättat om. I alla fall så var jag och E och köpte present till det där jävla bröllopshärket som vi är bjudna på till sommaren. Det var spännande. Det var lördag efter löning i ett stort köpcentrum. Och jag var som sagt dödssjuk. Och febrig. Men nu ska ju det här inte handla om min sjukdom. Fast jag var riktigt sjuk. I alla fall... Vi gick in i affären och av någon outgrundlig anledning så hade det fallit på mig att ha hand om det hela. Tilläggas bör att det då rakt av inte är mina vänner som gifter sig. Det är knappt E’s heller... Hur som helt så hade de någon slags önskelista man skulle handla saker ifrån. För det gick då rakt inte att köpa vad man ville. Nej, herregud då kunde de ju få saker som de inte tyckte om! Så jag stolpade (febrigt!) fram till expediten och halvskrek (eftersom förkylningen gett mig lock för öronen):

- ”Vi har några vänner som hade lämnat in en önskelista här till de ska gifta sig.”

- ”Jaha” sa hon. ”Vad heter de?”

- ”Ööhhh... ööhh...”

Efter lite tankearbete kom jag och E fram till vad han hette. Expediten pillade på sin dator, sen sa hon:

- ”Och vad heter hon?”

”Men Jesus människa! Måste jag veta allt eller?! Jag ska ju handla! Var lite service-minded för helvete!!!” tänkte jag. 

Till sist fick damen fram önskelistan och där fanns inget för pöbeln ska jag säga. Det var knivar för runt femtonhundra. Kaffekokare, tolv-delars serviser och annat ljuvligt dyrt. Min första instinkt var att tvärvägra och köpa en brödrost. Eller konversationskort, för förr eller senare kommer de att behöva dem! E och jag snubblade runt i butiken. Livrädda för att välta nåt. Till sist hittade vi den nämnda servisen som det blivande brudparet önskade sig tolv tallrikar och assietter, skålar och muggar och buljongskålar av. Vad fan har man buljongskålar till?! Men det roligaste av allt var att det var skitfult. I alla fall tyckte jag och E det. Jag hade dött om jag fått något sånt i present. Vi övervägde för en stund om vi skulle jävlas med dem och låtsas som om vi inte förstått de här med önskalistan, och istället köpa fem tallrikar av någon helt annan servis. Men sen kom vi på: De förstår nog inte ironi. *ingen kommentar* 

Det hela slutade med att vi pungade ut sexhundra pix för en skåljävel till ett bröllopspar som vi knappt känner. Och då kom vi billigt undan, för vi var bland de första att norpa saker från listjäveln! Så nu hoppas jag innerligt att det kommer att serveras god mat och ännu godare drinkar. Jag ska jävlar i mig ha valuta för mina pengar!