I Huvudet På En Oompa-Loompa

Jag är sjuk. Jag hanterar inte sjukdom särskilt bra. Inte bra alls. Riktigt dåligt faktiskt. Jag är förkyld. Jag är döende. Tror jag. Eller egentligen vet jag, alla dör ju. Jag har i alla fall varit nära döden den här helgen. Jag har snorat, nyst, hostat och varit småfebrig. Det sägs att män blir gnällig när de är förkylda. Det blir de. Jag blir fruktansvärt självömkande. Jag vill att hela världen ska stanna upp, klappa mig på huvudet och fråga om jag vill ha honungsvatten. Det händer inte. Jag är inte bara sjuk, jag är missnöjd också. Helt kort: Det är synd om mig.

Det hela blir ännu värre om jag inte får nåt vidare medlidande från min omgivning. Det har jag inte fått. Min far, som ansåg sig ligga på sin dödsbädd när han sträckte benet för ett par veckor sedan konstaterade torftigt:

- ”Jaha, det var ju tråkigt. Men det går över snart ska du se.”

Inte nåt medlidande där inte. Sen har jag hela helgen jobbat på E. Men han fattar heller inte:

- ”Jag har också lite ont i huvudet.”

Det skiter väl jag i! Det är ju JAG som är svårt sjuk! 

Nu har jag dock konstaterat att jag är på tillfriskning, så den här gången överlevde jag. Men som vi alla vet: Det som inte dödar dig skjuter ju bara upp det oundvikliga.