I Huvudet På En Oompa-Loompa

I dagens nätupplaga av Expressen går det att läsa att Carmela Bousada nyss har blivit mamma. Det är bara det att Carmela är 67 år gammal. För 67 är gammalt. Som om det inte räckte med att bli världens äldsta förstföderska har Carmela dessutom krystat ur sig två ungar. Jag antar att det är för att de ska ha sällskap av varandra när morsan kolar vippen på deras femårsdag. 

”Man ska få barn när det är rätt tid. Det här var rätt tid för mig” säger Carmela. Nej, Carmela det här var banne mig inte rätt tid för dig. Rätt tid var för länge sedan. Varför kan inte en människa inse när man passerat bäst-före-datumet? Jag menar, vem fan dricker 15 år gammal mjölk?? Jag är så evinnerligt trött på allt tjat om barn. De sista åren är det som om det vore en mänsklig rättighet att skaffa barn. ”Skit i hur det går med barnen. JAG VILL ha barn!” Och så föds ännu ett barn som kommer att få höra ”Är du ute och går med morfar?” när pappa vallar dem till skolan. 

Ännu värre tycker jag det är när det ses som en prestation att skaffa barn. Det är väl för fan en av de allra enklaste sakerna i världen?! Herregud, hur många blåsta människor har väl inte fått komma till, åtminstone en gång? Om inte på fyllan så kanske av ren barmhärtighet. Jag menar, till och med kungen har ju fått knullat. Tre gånger dessutom. Men ändå så ses det på något sätt som om det vore något duktigt, eller fint, att krysta ur sig ungar. Jag förstår ingenting. Idag är det ju för fan svårare att skaffa hund än barn. Fast det är klart, en hund är ju så mycket trevligare sällskap...

Det slog mig just att varenda kvällstidning med aktning med jämna mellanrum har en ny bantningskur på löpsedeln. Eftersom det här är en blogg och dessutom saknar aktning så skiter jag helt enkelt i att banta. Jag har gjort en del halvhjärtade försök. Alla har hållit i ungefär två dagar. Sen drabbas jag alltid av sockersug, McDonals-sug, läsk-sug eller PMS. Är det inte det ena så är det alltid det andra. 

Men eftersom jag ändå vill följa modet något sånär så kommer här en kort antibantnings-special. Det hela bygger på vad man ska äta om man ger fullständigt fan i att vara smärt och snygg inför den stundande ”Beach 2007” (eller om man helt enkelt har dålig karaktär). Jag skulle också kunna säga att det bygger på vad jag ätit idag, men det säger jag inte...
Frukost: Inte ett skit.
Mellanmål: Korv med bröd från en av stadens korvvagnar.
Lunch: Karins lasagne från Dafgårds.
Mellanmål: Några bitar godis.
Kvällsmat: Resten av godispåsen.

Undra just vad ”Du är vad du äter”-tanten skulle säga om mig. Att jag kommer att dö i förtid. Det vet jag redan. I dagens Aftonblad stod det att bittra och cyniska människor dör tidigare än människor med en positiv livssyn. Det är rätt åt dem tycker jag. Då kan de gå här på jorden gamla och skrynkliga medan jag och mina cyniska vänner sitter i himlen och dricker öl och pissar på dem!

Just nu ser jag på ”Så ska det låta”. Fråga mig inte varför. I alla fall så är Anna Book en av deltagarna. Denna kvinna är för mig ett stort mysterium. Vad är grejen liksom? Och vem gillar, i ärlighetens namn, Anna Book?!

När jag ser Anna Book på tv ser jag först och främst en elefant med gigantiska bröst. Det är ingen vacker syn. Dessutom sjunger hon inte särskilt bra. Alls. Det är småfalskt och texten fipplar hon bort. För att inte tala om allt wailande. Det gör ont i mina trumhinnor. Och då har jag inte ens nämnt det faktum att hon verkar tro att hon är Guds gåva till mannen, den perfekta kvinnan. Det är åmande hit och plutande dit. Det ser ut som om när vinden försöker blåsa omkull ett tält. 

Jag tyckte det var bra när hon sjöng ”ABC” i Melodifestivalen 1986. Sen tyckte jag att det var skönt att hon försvann från det offentliga rummet. Jag förbannar den jävel som tog med henne i ”Let’s Dance”! Jag ska erkänna att jag inte såg henne dansa. Jag såg en inre bild av henne dansandes och det räckte. Mer än väl. 

Hon verkar dessutom vara totalt humorbefriad. Okej, med humor avser jag ironi. Men det är faktiskt den bästa formen av humor. Ironi är något som Anna Book inte alls behärskar. Mentalt verkar det som om hon stannat i utvecklingen sedan hon var sjutton år och var med i Solstollarna. Varför kunde hon då inte också fått dö tillsammans med Ulla-Bella??

Som ett cirkustält...

Idag åt jag pizza. Innan mig stod en tjej i tjugoårs-åldern. När det var hennes tur att beställa utspelades följande dialog:

Tjej: "Jag vill ha en sallad."
Pizzabagare: "Vad vill du ha för sallad? Kyckling? Kebab? Räk?"
Tjej: "Nej, jag vill inte ha något på. Jag är vegetarian."
Pizzabagare: "Okej, vill du ha bröd?"
Tjej: "Ja tack, och så vill jag ha kebabsås på salladen. 
          ... 
          Eller... Vänta! Är det kött i såsen?!?!"

Amerikanska gränspolisen grep i natt prins Carl-Philp. När han sa att han var en svensk kunglighet blev mannen från immigrationsmyndigheten sur och trodde att han ljög. Jag förstår honom. Jag menar, om jag inte visste att han var prins skulle jag också tro att han ljög. Prinsar ska ju vara tvålfagra och charmerande. I alla fall de amerikanska Disney-prinsarna. De har inte tom blick och flötigt hår. Jag tycker det var lite synd att de släppte prinsen. Tänk om han hamnat på Guantanamo. Det hade varit lite roligt att se honom i illorange overall, krypande i leran med mensblod i ansiktet. Jag menar, han är väl van vid det. Han gick ju på Lundsberg...

Jag har nyss sett på ännu ett av Sveriges stora tv-spektakel. Jag talar naturligtvis om Idrottsgalan. Idrottsgalan är ett spännande fenomen enligt mig. En massa män och kvinnor som till vardags klär sig i tajta trikåer ska för en kväll klä upp sig till tänderna och leka civiliserade. Det går väl sådär. Men det är onekligen roligt att se på. Jag menar, är det någon som tyckte att Anja Pärsson var snygg i mörkbrunt löshår? Eller att Jörgen Jönsson bar upp sin kostym på ett smakfullt sätt? Men ändå... de är idrottare. De har ju en ursäkt. 

Det kan man däremot inte säga om Kristin Kaspersen. Vem, jag frågar mig vem, är det som år efter år anställer henne till detta evenemang?? Det måste ju vara någon som hon suger av. Bakom ryggen på Hans Fahlén då såklart. Jag inser naturligtvis att det, som vanligt, bara är jag som har fått nog av det där ”Jag är sååå käck för jag är Lill-Babs dotter”-flinet. Men nu står det mig upp i halsen. Kan ingen ta och likvidera Kristin Kaspersen? Snälla!

Sen har vi ju kvällens ”underhållning”. Jag syftar först på musiken. Okej, det ska erkännas att en del funkade. Lena Ph och Orup körde ju på i gammal god stil som om inget hade hänt och året var 1990. Men sen var det falsksång med Darin, Tommy Nilsson trodde han var ung och rebellisk och Shirley Clamp såg ut som Charlotte Pirrellis fula lillasyster. Och sen hade vi de så kallade sketcherna. Fanns det någon som skrattade? Och då menar jag inte det där artiga skrattet, ni vet som drottningen alltid ser ut att spy upp, utan ett riktigt skratt. Själv höll jag på att dö av skam. Var det verkligen det bästa som Sveriges television kunde få tag i? Pinsamt.

Kvällens höjdpunkt tyckte jag var när en del av idrottarna trodde att Jan Eliasson skämtade när han talade om läget i Dafur. Det, om något, bevisar väl att dopingpreparaten fräter bort hjärnan.

I dagens DN står det att läsa att amerikanska forskare har trixat lite med möss i sin forskning. Det de forskade på var sömnstörningar, det vill säga varför vissa människor envisas med att vara morgonpigga. Enligt forskarna beror det här på att de morgonpigga människorna bär på en muterad ”klockgen”. De klarar helt enkelt inte av att justera den biologiska klockan efter ljuset. Syndromet kallas FASPS (Familial Advanced Sleep Syndrome). Jag lider inte av FASPS. Jag är inte ens i riskzonen. Men det är onekligen skönt att veta att det är de morgonpigga som har fel på sina gener. Inte jag. Jag kan med lätthet justera min biologiska klocka efter ljuset. Ljuset i Mexico City.

Det är bara att inse. Vi är så lurade. Den nya tekniken skulle underlätta för oss. Med datorn skulle det papperslösa samhället komma. Istället sitter jag med högar av kompendier utskrivna från nätet. Jag tycker inte att det föll särskilt väl ut. En annan sak som inte heller har fallit så väl ut är betalkortsdosor. Ni vet, de där mackapärerna som man ska dra sitt kort i när man ska betala i affären. Betalkorten skulle ju underlätta och göra att allt gick snabbare. Istället tar det ju en (som Carola sjöng) eeeviiigheeet. 

Jag var och handlade mat hos min lokale Konsumhandlare. Det tog sin tid. Före mig stod en liten villrådig tant. Först skulle alla varor upp på bandet SAMTIDIGT som hon envisades med att inte sätts ifrån sig sin handväska. Sen skulle hon stå och titta när kassörskan drog alla varor för att se så att hon inte la på en femma för att jävlas. Sen skulle plånboken letas upp ur handväskans mörka gömma. Sen skulle kortet letas fram. Och sen skulle kortet dras. Det var nu det värsta började... Varför finns det ingen standardisering på de där kortläsarna? Det är remsan mot dig. Remsan från dig. Remsan till vänster. Och remsan till höger. Den lilla tanten drog kortet för glatta livet och stirrade på den lilla skissen som ofta finns på dosan för att visa hur kortet ska dras. Till slut tröttnade kassörskan och tog kortet från tanten och drog det själv. 

Jag förstår tanten. Det är inte lätt. Själv förstår jag aldrig de där skisserna. Vore det inte bättre att alla dosor vore lika utformade. Eller att magnetremsan kunde läsas av från båda hållen. DET skulle innebära en riktig samhällelig revolution!

Jag är, som jag tidigare påpekat, inte den snabbaste i världen när det kommer till att uppfatta trender och nya företeelser snabbt. Men nu har även jag insett hur många modebloggar det finns. Om det, mot förmodan, finns någon som är lika långsam som jag kan jag informera om att en modeblogg i princip verkar gå ut på att folk berättar (och ibland tar kort på) vad det har på sig för dagen. Detta kan sedan blandas upp med korta texter om vad de önskar att de skulle ha råd att köpa för andra kläder. Min fråga lyder kort och gott: Vem fan bryr sig? Inte jag i alla fall. Ärligt talat skiter jag i om Lisa i Vänersborg har på sig den lila stickade tröjan till de blå jeansen, eller om hon valde att ha den svarta koftan till de grå byxorna. Givetvis inser jag att allt bloggande i någon mån är en egotripp. Man skriver något som man, av någon bisarr anledning, tror att någon annan kan ha intresse av att läsa. Men är inte det här med modebloggande ändå att låta det hela gå överstyr? Jag vill veta vem som dagligen surfar in på dessa sidor för att få veta vad andra människor har på sig. Vore det inte bättre att gå ut på stan och glo på folk? Jag undrar, och bävar inför, vad nästa blogg-fenomen kommer att bli. Avförings-blogg kanske, det borde ju variera minst lika mycket som folks kläder...

För övrigt kan jag meddela att jag idag är iklädd ett par sunkiga jeans som borde ha tvättats för länge sen, samt ett linne och en tröja som även de börjar bli i sunkigaste laget. Bara så att ni vet...

Ibland är livet rätt skoj att leva. Men rätt vad det är så vänder det. Jag antar att det är det som gör det så intressant...

Så var då äntligen julen och nyårsfirandet avklarat. Svullande av mat och dryck och julklappar man inte tycker om. Precis som vanligt. Det som slog mig mest var den förändring av samtalsämnen som inträffade i år jämfört med tidigare år. Ni vet, man träffar gamla kompisar som man aldrig ser förutom när de hälsar på familjen över jul. I vanliga fall brukar det vara skvaller och småprat om vad man ska göra med sitt liv och så vidare. I år kretsade i princip alla fikaträffar kring samboskap, förlovning och giftermål samt barn. Jag förstår ingenting. Vad har hänt? Har någon rövat bort alla mina vänner och ersatt dem med kopior som bara drömmer om att få gifta sig och krysta ur sig barn?? Folk man aldrig trodde skulle slå sig ner på en och samma plats hade flyttat ihop med partner och funderade på att gifta sig. Människor som såg ut att förbli nomader var ville köpa hus, och karriärsaspiranter hade skaffat barn. Och mitt bland allt detta satt jag. En skuldsatt student utan i princip några som helst framtidsplaner. Varken socialt eller yrkesmässigt. I am so fucked! Men, intalar jag mig, de kan i alla fall inte skylla på mig när planeten är överbefolkad och vi måste flytta till Mars...