I Huvudet På En Oompa-Loompa

Artonde plats. Av tjugofem. Eller i ärlighetens namn, inte ens en finalplats. Det är Sveriges facit i årets Eurovision Song Contest. Det är ta mig fan ka-ta-strof. Och jag vet minsann vems felet är. Det är Charlotte "Jättepannan" Perrelli. Och lite Christer Björkmans.

Till att börja med skulle Perrelli aldrig ha vunnit den svenska Melodifestivalen. Det borde, enligt min mening BWO ha gjort, eller, enligt folket, Sanna Nielsen. Jag är verkligen inte någon fantast av Sanna "jag är tjugo men beter min som fyrtio" Nielsen, men jämfört med Jättepannan ter hon sig som något av en våt dröm. Jag förstår fortfarande inte vem som tyckte det var en bra idé att låta Jättepannan representera Sverige. Hon ser ju för fan ut som en gammal avdankad porrskådis! Visst sjunger hon väl okej, men det är så jävla slätstruket och ointressant. Som grädde på det välputsade moset var hon ju iklädd en stålställning eller nåt som gjorde att prinsessan Lillian framstod som en rysk elitgymnast.

Det tisslades innan finalen om att Sverige hade segerchans. Bullshit tänkte jag. Och? Vad var det jag sa!!! Det kunde väl vem som helst (förutom Christer Björkman) fatta att en plastig porrskådig med jättepanna och som är sminkad på bredden, inte skulle gå hem i Europa. Det har inget med pakter att göra. Perrelli är vidrig, med eller utan öststatspakter!

Vinnare blev ryske Dima Bilan. Om jag någon gång har pengar över ska jag be Dima om engelskalektioner. Jag fullkomligt älskar hans engelska uttal. Han får ord att rimma som inte ens brukar likna varandra. "Broken glass" rimmar både på "us" och "discuss". I love it! Dessutom hade han ju omgett sig av en rysk världsmästare i konståkning som halkade runt på en kvadratmeter konstis, samt en stackare som gned på en äkta Stradivarius. Och så sjöng han så fint. Som en skolflicka ungefär. Jag gillar Dima. Han verkar vara en människa helt utan självdistans. Det är roligt. Han verkar tro att han är den nya Jesus, fast en sjungande sådan. Ni vet, Carolas manliga motsvarighet. Och vem vet, kanske får vi snart se dem tillsammans i en frälsande duett. Håll utkik efter Dimola!

Inte opererad? My ass...

Jag hade först tänkt skriva nåt glatt och käckt eftersom det är ljuva tider. Eurovision-tider! Men jag känner att glatt och käckt inte ligger för mig. Istället tänkte jag ge en redogörelse för helgen som var. Jag var på bröllop. Trevligt kan tyckas. Men icke då!

Den som gifte sig var en barndomsvän till mig. Missförstå mig inte, jag unnar honom verkligen att vara kär och lycklig. Men inte med henne! Låt mig förklara? Vi kan kalla brudgummen för S och bruden för J. S och jag har känt varandra hela livet och han har alltid varit glad, öppen och framåt. Sedan J kom in i hans liv är han tråkig som fan och allt kretsar kring henne. När J flyttade in hade S precis köpt nya soffor. De låg på Blocket inom en vecka. Innan J kunde S och jag ringa och prata nån timma i veckan för att hålla oss uppdaterade kring vad som hände i livet. Nu kan vi inte ens prata i tio minuter innan J tycker att han ska göra nåt med henne. S har alltid haft många vänner. Det var innan J. Nu umgås han bara, och då menar jag bara, med J?s vänner. Och vilka prettovänner sen! Jag vet, för de var alla på bröllopet.

Bröllopet var det ja. Aptrist! Det var dock en föredömligt kort ceremoni, men kompenserades sedan med världens längsta middag. Det var tal efter tal efter tal efter? ja, ni fattar. Och som grädde på moset hamnade jag kring människor som jag inte hade nåt gemensamt med alls, och som var så tråkiga att klockorna stannade. Min bordsherre va så jävla korrekt att jag ville dö. Han förklarade att han tyckte det var trevligt att det bjöds fisk till middagen då man inte blev så mätt av fisk som kött. Mätt? Jag stannade på Donken på hemvägen? Sen vet jag inte riktigt vad han sa mer. Jag slutade bry mig. Mannen mitt emot mig såg först lite rolig ut. Sen frågade jag vad han jobbade med och fick svaret: Lantbrukare. Då var den diskussionen död. För förutom folk som jobbar med fötter är landet det värsta jag vet. Så jag led och led. Och sen åt jag tårta. Och sen åkte jag hem. Alldeles nykter och missnöjd. Jag har fan förlorat en vän. Förmodligen för alltid eftersom han är lätt frireligiös.

Nu slipper vi må dåligt och vara deprimerade. Vilken lycka! Expressen vet hur. På en halvsida av sin nätupplaga ger tidningen de livsavgörande råden för hur man tar sig ur en depression och finner lyckan igen. Sa jag att jag är skeptisk? Jag är överhuvudtaget ingen fanatiker av den här typen av hjälp-till-självhjälp. Dels så ges de alltid av människor som påstår sig vara sååå lyckliga att det fullkomligt stinker självbedrägeri om dem. Mia Törnblom, behöver jag säga mer? Dessutom brukar råden oftast ges på ett sätt som verkligen inte tar den deprimerade på allvar. Ni vet, det är lite "kom igen nu!" och "ryck upp dig!" över det hela. Givetvis blandat av floskler som ?det är viktigt att se livets ljusa sidor!?. Återigen, Mia Törnblom, känn dig träffad.

Vilka är då kvällspressens goda råd. Jodå, jag ska ge er dem här:

1. "Tänk över vad som är meningsfullt i ditt liv." Är man riktigt jävla deppig så är förmodligen svaret ingenting. Och så går man och karvar upp handlederna?
"Överensstämmer ditt nuvarande liv med det liv du vill leva?" Givetvis, det har alltid varit en livsdröm att vilja lägga mig och sova framför ett tåg.

2."Ta små steg mot ett mer vitalt liv som överensstämmer med det liv du vill leva." Jävligt bra och konkret råd. Jag tror jag ska gå och karva lite i handlederna igen?

3. "Planera in dagen i detalj och fyll den med glädjefyllda aktiviteter." Ja, för när jag är riktigt ordentligt deprimerad orkar jag verkligen styra och planera. Och är inte grejen med att vara deprimerad att inget känns kul. Förutom att karva i handlederna då?

4. "Dela upp stora uppgifter i små steg." Jävla Mia Törnblom så käckt och klyschigt! Jag tror jag tar och karvar lite på halspulsådern när jag ändå har förskäraren framme?

Ärligt talat, tror de som har gett de här råden på dem själva?! Jag tror att de går på amfetamin och lallar runt i en rosa bubbelgumsvärld där alla är snälla och Linda Bengtzing är drottning över svensktoppen. Kan inte kvällspressen sluta ge pseudopsykologiska råd och göra det som de är bra på? Att bevaka Britneys miserabla liv och leverne. Det blir i alla fall jag glad av.

Linda Bengtzing. Får jag gissa att hon hette Bengtsson förr? I ärligthetens namn måste jag nog dock erkänna att hon är mer av en Bengtzing än en Bengtsson. Låt mig förklara. Vid en snabb första anblick låter det lite klatschigt och kanske rentav lite kul ut. Men ju mer man får se desto mer inser man att skenet inte bara bedrog. Det blåljög en rakt upp i ansiktet. Linda är kvinnan som är så överjävligt mycket av allting. Hon är alltid så överdrivet glad och käck. Hon sjunger alltid för full hals. Jag tror inte det spelar någon roll vad det är hon sjunger. Det är tur att hon inte har några barn att sjunga vaggvisor för. Hej tinnitus liksom.

Och sist, men inte minst, Linda Bengtzing är alltid, och då menar jag verkligen alltid, riktigt jävla mediakåt. Jag tror Linda är den nya Rosing. Hon talar ut om sitt ljuva singelliv, hon talar ut om passionen och kärleken till Magnus Hedman, och hon talar ut om den hjärtslitande separationen med Magnus Hedman. Ja, alltid har Linda något att berätta.

Och varje, ja i alla fall nästan varje, år är hon med i Melodifestivalen. Med samma låt. Och varje år blir hon förvånad över att hon inte vinner. Och så ska det talas ut igen.

Nu är hon med i Körslaget. Jag vet inte om ni sett härket. I korthet går det ut på att en känd person ska stå framför en massa lallande idioter och se fånig ut. Jag tror att originalidén var att de skulle leda körerna. Men i verkligheten står de bara framför körerna och skämmer ut sig. Det är i alla fall vad Linda gör. Ikväll åkte hon ut. Gissa vem som kommer tala ut i morgondagens tidningar.

Kort sagt: Linda Bengtzing borde inte få något som helst mer mediautrymme. Ger man henne lillfingret tar hon ta mig fan hela armen. Vid en diskussion med en god vän gjordes förljande, tämligen lysande liknelse av Linda:

Linda Bengtzing är som ett dåligt one-night-stand. Det känns som en bra idé på fyllan, men inget man vill veta av när man vaknat och nyktrat till.

Skärp till dig för fan! Jag menar.. Hur svårt kan det va?!

Jag har länge irritrat mig. Men idag var måttet rågat. Nu har den där jävla Stockholms-låten med Peter Jöback spelats en gång för mycket! Visserligen var väl en enda gång en gång för mycket. Maken till prenatiös låt har jag fan inte hört på evigheter. "Jag står på Norrmalmstorg och tänker på Clark Olofsson...." Jo visst Peter... Vad hände med att försöka vara trovärdig liksom? När fan har Peter Jöback tänk på var Anna Lindh höll sitt sista tal?! Jag är inte ens säker på att han vet vem hon var.

Jag kan inte låta bli att undra när det gick snett. Inte för Clark Olofsson, utan för Peter Jöback. Jag gillade ju Peter när han var med i Melodifestivalen med "En sensation". Sen blev han musikalbög i Kristina från Duvemåla och jävlar vad guld som blev till sand! Sen skulle han ju utomlands och bli stor musikalartist. Han fick väl nån roll i en b-musikal osm "Miss Saigon" eller vad det nu var. Jag tror att det var i den här veva som Peter förlorade förståndet och fick för sig att han var någon ny Ulf Lundell eller jag vet inte vad. Så blev han pretantiös och började sjunga låtar där han gråter för att Stockholm är så vackert. Gråt du Peter, gråt du!

"Det verkar alltid blåsa på Götgatan." "Varför tog inte Clark Olofsson någon av alla chanser?" Frågorna är många och Peter vill återigen bara gråta för att Stockholm är så jävla vackert. Jag vet inte, jag tycker Stockholm är en liten skithåla. Men jag vill faktiskt också, precis som Peter gråta. Jag vill nästan gråta för att hans jävla Stockholmslåt är så fruktansvärt pretantiös och tärande.

Så var det dags för ännu en gala. Den här gången var det bröstcancer som var på tapeten. Det har varit rosa band hit, och rosa band dit. Missförstå mig inte, jag tycker det är jättebra att folk lättar på plånboken och stödjer forskningen mot bröstcancer. Det jag inte riktigt förstår är dock detta jävla rosa band. Varför måste folk gå runt med dem på kläder, väskor, hattar och jag vet inte vad. Den enda rimliga förklaringen är väl att de vill skylta med vilka fina människor de är. Fina människor som har gett femtio spänn för en rosa rosett. Femtio spänn för att lätta sitt samvete. För jag tror, i ärlighetens namn, att Cancerfonden inte ens dragit in hälften av pengarna om folk inte givits möjligheten att skylta med sin så kallade godhet...

Och så var det ju det här med själva galan. Den leddes av Hasse Aro, en riktig manhora om ni frågar mig, och Renée Nyberg, Sveriges egen Oprah-wannabe. Själv blir jag faktiskt ganska äcklad av att snyfthistorier spelas upp för att man ska skänka pengar. Jag har aldrig varit mycket för när folk försöker spela på mitt dåliga samvete. Sanningen är den att jag ständigt går runt med dåligt samvete för något. När folk försöker spela på det dåliga samvetet med något nytt finns det helt enkelt inte plats för mer i mitt dåliga samvete. Jag orkar ärligt talat inte bry mig. Även om jag ibland skulle vilja. Men inte ens bröstcancer, eller någon annan form av cancer, kan spela på mitt dåliga samvete när det presenteras av Renée Nyberg. Jag är tveksam till om jag skulle ge den kvinnan en hjälpande hand om hon gick genom isen. Istället skulle jag nog låta henne smaka på sin egen medicin. Le ett medlidsamt leende och säga "Du kan ta dig upp om du vill, men du måste själv inse det. Jag kan inte göra ditt jobb, det måste du jobba på själv." Och sen skulle jag se när hon sakta signade mot botten.

Jag vet att jag på sista tiden har varit en katastrofal bloggare.  Sanningen är att jag har blivit lite distraherad av Facebook och andra livsnödvändigheter. Men tills jag kommer på andra tankar och blir mitt vanliga cyniska jag som behöver blogga av mig, lämnar jag er med en riktig gammal goding.

Det här är nämligen öststatsschlager när den är som allra bäst. Året var 2003 och Ukraina skulle visa upp sig. Det valde man att göra med Oleksandr och den underbara melodin Hasta La Vista. Vad kan jag säga? Jag blev helt såld. Inte kanske så mycket på Oleksandr. Eller ukrainska schlagers. Men på öststatsschlagern. Här är den i sitt esse. Öststaten som villa visa upp för väst att den är modern skickar därför sin allra bästa sångare. Sången är på engelska. Skit i texten, den är det ändå ingen som hör på grund av det taskiga uttalet. Dessutom vill man vara lite piffig och bistår därför Oleksandr men en väldans massa koreografi och annat. Det är en ormmänniska, en rymdraket och konstiga dansare. Dessutom var Oleksandr iklädd helvitt stass. Kavaj utan skjorta behöver jag säga mer? Östatsschlager - I LOVE YOU!!!

Och många stupid är det. Min arbetsplats domineras fullständigt av människor som har tre saker gemensamt.
1. De är riktigt dåliga på att behärska det svenska språket. Därmed inte sagt att alla är invandrare. En del kommer från obygden och slänger sig med ord som "hanses" istället för "hans".
2. De är oerhört egocentrerade. Allt kretsar kring dem själva och vad de anser sig vara berövade på ett orättfärdigt sätt.
3. De kan verkligen inte diskutera något på ett abstrakt och generellt plan. Allt, och då menar jag verkligen allt, måste konkretiseras. Detta, tillsammans med generellt drag nummer 2, gör att allt som diskuteras måste behandlas för var och en. Detta tar enormt med tid.

Idag var det något som kallades för "utbildning". Det är ett hån mot landets alla skolor att kalla det som försiggick för utbildning. "Fullständigt kaos" vore en lämpligare term. Det stod en stackare framför ett drygt tiotal medelålders kvinnor som bara vill prata om sig själva och försökte förmedla någon slags kunskap. Det gick sådär. Eller i ärlighetens namn, det gick inte alls. Han pratade om olika miljömärkningar som till exempel Svanen. Direkt nappade en av de medelålders och egocentrerade kvinnorna och ville berätta hur det var i hennes hemland under åttiotalet. Sedan ville föreläsaren berätta om pH-vädet kontra olika kemikaliers styrka. Då kände en annan kvinna genast behovet av att ropa "Prata inte om pH!". Anledningen är att hon har något slags magsår och ska in på sjukhus och mäta sitt pH-värde. Och det var ju oerhört relevant i sammanhanget. Tyckte hon.

Dessa människor tär enormt mycket på mig. Jag undrar bara: Är det såhär på alla arbetsplatser?! För om det är så ska jag genast återgå till universitetets lugna och skyddade verkstad.

Man kunde tro att det var väckelsemöte. Men det var spinning.

Jag har, för första gången någonsin, deltagit i ett spinningpass. Jag är mycket skeptisk till om det verkligen är något för mig. Det hela ägde rum i ett pyttelitet rum där någon tryckt in så många spinningcyklar som de kunnat få in. Rummet fylldes snabbt av mer eller mindre hurtiga människor som var peppade inför dagens träningspass. Och så jag då. Jag vet inte exakt hur jag ska beskriva det. Men det hela hade starka drag av en religiös masspsykos. Ledaren ropade käcka saker och de tillbedjande trampade som om deras liv hängde på det. Dessutom skedde det hela i koder. Det var "cykla på en etta" och "en femma" som gällde. Själv trampade jag på för fullt utan att riktigt förstå vad de andra pysslade med. En gång ropade böneutroparen att vi kom till en stark uppförsbacke. Min första impuls var att kliva av cykeln och leda den uppför backen. Jag antar att det var tur att jag stod emot impulsen...

Dessutom hade jag (o)turen att hamna bredvid en dam i sina bästa år och som var en riktig uppviglare bland psykosen. Hon bistod mig, mot min vilja, med små kontroller så att jag gjorde rätt och hojtade små tips till mig. Jag ville omedelbart dräpa henne men lyckades även stå emot denna impuls.

Summa summarum är att jag har känslan av att jag har slängt ett och ett halvt lax rakt ner i sjön. För det här med masspsykoser på cykel känns verkligen inte som min grej.

Igår såg jag något av det värsta jag har sett på tv. Det var nämligen premiär för programmet "Törnblom och Nyberg". Eller om det var "Nyberg och Törnblom". Jag vet inte riktigt. Skit samma. Det var i alla fall Renée Nyberg som tillsammans med den så kallade "livscoachen" Mia Törnblom skulle få bukt med folks olika nojjor.

För det första: Renée Nyberg. Varför har hon fått för sig att hon är Sveriges egen Oprah? Må hända ogillar jag Oprah, men jag ogillar Renée så oändligt mycket mer. Hon ser rent provocerande ut med sin käckhet som blandas med något som ska likna medlidande. Sånt funkar inte på mig.

För det andra: Mia Törnblom. Livscoach. Där satt hon som skulle hjälpa andra att bli starkare i sig själva. Hon var iklädd en neonfärgad tunika och hade hyperblonderat håret. Allt kring henne uttryckligen skrek "Se mig! Bekräfta mig!".

För det tredje: Resten av programmet. Nyberg och Törnblom, ja eller Törnblom och Nyberg hade dragit dit människor som hade lite nojjor kring olika saker. Det var lite depression och ilska och så en släng av osäkerhet. Allt detta skulle Mia bota. Det roliga var att livscoachen verkade ha en universallösning på alla problem. Affirmation. Men tro nu inte att detta var den enda hjälp som deltagarna fick. Nejdå, dessutom hjälpte livscoachen dem genom att ge dem konkreta tips. Till exempel så var det en person som hade svårt att säga nej. Mia Törnbloms råd var: "Säg nej." Så insiktsfullt. Så klartänkt. Allt detta till Renée Nybergs hmm:ande och följdfrågor. "Ska du försöka att säga nej nu? Hu känns det nu när du lyssnat på vad Mia har sagt?" En annan person var trött på att hon flyttade runt så mycket. Återigen hade Mia Törnblom en lösning på problemet. "Sluta flytta." Hon är verkligen klok den där Törnblomskan.

På det stora hela var det dock inte någon av de deltagande som hade några riktigt svåra problem. Fast jag antar att det var tur. Då borde de nog få hjälp av en psykolog, istället för två idioter som sitter i tv och deklarerar självklarheter och slår in öppna dörrar.

Vem är intresserad av att få råd av dessa kvasipsykologer??

Jag borde ha insett det vid det här laget. Men jag antar att jag inte har förstånd till det. Men så igår fick jag det svart på vitt. Inte helt otippat, av Aftonbladets nätupplaga. 

Min kropp är dum. Ergo, jag är dum. Enligt Aftonbladet är långa människor smarta. Carl Bildt är 195 centimeter och mångmiljonär. Jag är medellång och fattig som en kyrkråtta. Människor med stora bröst är smartare än snittet. I det här avseendet är jag dummare än Ian Wachtmeister. Dessutom är blåögda människor smartare än brunögda. Jag har bruna ögon. Vegetarianer är smartare än köttätare. Jag älskar att äta kött. Slutsats: Jag är född till dumhet. 

Men vänta lite nu... om långa, storbystade blåögda människor är de smartaste. Varför ges då inte Linda Rosing omedelbart en plats i Vetenskapsrådet?

Aftonbladet skriver att den moderata politikern Marie-Louise Ekholm tycker att unga människor har för slapp attityd till sex. Hon avskyr att unga har knullkompisar och anser att sex inte är något som man ska se för lättsamt på. Anledningen till Marie-Louises attack på ungas sexliv är att könssjukdomarna har ökat kraftigt bland unga. Nu har hon lämnat in en motion där hon vill att kommunen tar sitt ansvar. Jag vet inte hur hon tycker att kommunen ska ta sitt ansvar. Men jag misstänker att Marie-Louise vill återinföra kyskhetsbältet. Egentligen tror jag att Marie-Louise bara är avundsjuk på att folk har ett sexliv...

Behöver få sig lite kuk...

Ärligt talat så fattar jag inte ett skit. Libresse Design Edition. Vari ligger poängen med att ha en flashig binda. För vem ska man visa sitt heta mensskydd? Dessutom marknadsförs den under sloganen "Gör det lite roligare att ha mens". Skulle inte tro det. Jag är övertygad om att det är en slogan skriven av en man som aldrig haft mens i hela sitt liv. Jag är dessutom säker på att han aldrig varit i närheten av en kvinna som haft mens och tillhörande mensvärk. Hade han det skulle han veta att det inte finns något roligt med att ha mens. Det enda som lindrar skiten är en näve Ipren och en gigantisk godispåse. Inte en liten färgglad binda. 

Jag undrar lite över vem som tilltalas av Libresse Design Edition. Jag tror faktiskt att väldigt få kvinnor som har mens bryr sig om vilken färg bindan har. Och om det finns någon människa som samlar på mensskydd så tycker jag inte att de bör uppmuntras på det här sättet...

Ja, jävlar vad roligt! Nu vill jag ha mens för jämnan!!
Eller inte...

Ett engelskt herrmagasin listar varje vecka världens sexigaste kvinnor. Den här veckan blev det tydligen Linda Rosing. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det hela. Men jag tycker det är underhållande att det tydligen skiftar från vecka till vecka vem som är sexigast i världen. Jag tycker att det är ännu mer underhållande att Linda är supernöjd över utmräkelsen. Det är liksom England vi talar om. Ett land som i århundraden leddes av en gammal kärring med dåliga tänder, ett land vars prins har öron stora som västafrika, och ett land vars främste fotbollsspelare har en röst som en femåring. Men jag antar att det är just i ett sådant land som Linda Rosing är sexigast i världen.

Undra om Linda betitlades "fd. partiledare" eller "Media-hora"...

De är så jävla fula. Och ändå sitter de på var mans och kvinnas fot. Jag pratar om den så kallade Foppa-toffeln. Varför köper folk dessa anskrämliga fotaccessoarer? Kan någon förklara det hela för mig? De är i plast. De har stora utstansade hål i sig. De finns bara i hiskeliga färger. Och så kallas de Foppa-toffel. Var någonstans känns detta som något man vill bekläda sina fötter med? 

Jag har ju en släng av fotfobi och den blir ju inte direkt bättre av att jag i sommar har fått se ett otal äckliga fötter i ett par ännu vidrigare plastblobbar. Det är så jag vill kräkas. 

Dessutom är jag lite oroad över huruvida Foppa-toffeln bara är toppen på ett begynnande isberg. Gud vet vad vi i framtiden kan komma att få vara med om för modenycker. Kungen-string, Zlatan-duschmössan eller Kicki-korv. Jag bävar...

Om det är Foppa själv som gjort designen så... Don't quit yor day job!

Igår var det säsongsavslutning på Allsång på Skansen. Jag såg på åbäket, men det är inte själva programmet jag vill ta upp här. Inte den här gången. Dagens inlägg handlar istället om det lilla ordkrig som brutit ut efter Tommy Körbergs uttalande. Han sa nämligen att han ansåg alla dokusåpadeltagare, i synnerhet de i Bonde söker fru, vara kändiskåta. Jag säger inget om det. Det roliga var att i dagens Aftonbladet bekräftas det hela. Där har nämligen en av kvinnorna i just Bonde söker fru känt ett behov av att uttala sig och få kommentera herr Körbergs uttalande. Hon menar att "det verkligen inte är på det viset". Självinsikt någon??

Och så var den tvisten avgjord...