I Huvudet På En Oompa-Loompa

Forsmark 1 och 2 ska dras i gång igen. Stackars alla miljöpartister och skogsmullar. Jaja, det blev ju lite tokigt sist reaktorerna var i drift. Strömmen gick och hipp som happ så slutade en rad säkerhetssystem att fungera. Men men, en olycka händer ju så lätt. 

Jag menar se bara på Tjernobyl. En olycka händer ju så lätt. Fast det är klart, risken är ju minimal. Fast, vänta nu, var den inte minimal i Tjernobyl också? För då hade ju redan olyckan i Harrisburg inträffat.. Jaja, nu är den i alla fall minimal. Och nu blommar det ju i Tjernobyl igen. Då så... out of sight, out of mind. Skit i Tjernobyl liksom. Vem har tid att orka bry sig om sånt trist. Vi lever våra vanliga liv, arbetar från åtta till fem, äter våra Walt Disney-kex med en bakelitfigur i varje paket och klagar på att sommaren aldrig kommer. Out of sight, out of mind.

Fast dagens Sverige är ju inte som Sovjet var för tjugo år sen. (De hade ju Krutov och Larionov...) Nu finns det fler säkerhetsanordningar som automatiskt slår av verket om något skulle vara fel. Om inte strömmen går vill säga... Men vi har i det närmaste lyckats eliminera den så kallade mänskliga faktorn. Om de bara trycker på den röda knappen vill säga... Men varför ska vi oroa oss över att en kärnkraftsolycka kan inträffa här i Sverige? Risken för det är ju så nära obefintlig som man bara kan komma. Om inte strömmen går då... Jaja, det är i alla fall bara en mikroskopisk risk, precis som det var i Harrisburg och Tjernobyl…

Äntligen kan man sluta släcka lamporna mitt på dagen!

Det var ett tag sen jag skrev i bloggen. Under tiden har jag dock fått ett par mycket intressanta kommentarer kring mitt inlägg om Steve Irwin. De har roat mig oerhört. Ja visst, ojojoj, så elakt det var att säga att jag tycker det är skönt att se hans fula nuna i rutan. Och?! Det må vara elakt, men jag trivs med det! 

Jag tycker inte om idioter som provocerar djur för att verka tuff. Jag tycker det är ganska illa att medvetet hålla på att reta dödliga djur när man har fru och barn. Jag gillar inte högljudda australiensare. Och?! Fast det är naturligtvis roligt att få veta att någon läser bloggen och överhuvudtaget bryr sig om skiten jag skriver. Jag tar det som en komplimang. 

Nu över till något helt annat..

Jag läste att Christer Fugelsang _äntligen_ är på väg upp i rymden. Snart. Efter femtioelva år av väntan ska han bli den förste svensken i rymden. Det roliga är att nu när han äntligen ska bli uppskjuten, istället för att uppskjutningen skjuts upp, är det liksom ingen som orkar bry sig om Christer längre. Att han ska upp nämns i förbifarten i en liten notis. Annat var det för nåt decennium sen, då var han namnet på allas läppar. Nu har vi tröttnat. Jag tycker det är lite småroligt. Och elakt mot Christer naturligtvis. Och?! Jag tycker det vore hejdlöst roligt om någon rik knös i Sverige skulle ta och pröjsa sin egen rymdresa och blåsa Christer på hela förste-svensk-i-rymden-grejen. Tror ni han skulle bli bitter?

Christer Fågelsång

Det finns ett musikinstrument som jag hatar över allt andra. Visst kan en nyckelharpa tära på hörselbenen, och visst kan en säckpipa driva en på gränsen till ett nervsammanbrott. Men inget instrument, inget, är värre än panflöjten. Finns det i ärlighetens namn någon som tycker att det är vackert med panflöjt? 

Panflöjtens utövare är, dessvärre, ganska många. Inte sällan står de utanför någon affär och spelar samtidigt som de försöker kränga skivor. Skivor med panflöjtsmusik! Vem köper dessa??

Det som alltid har förundrat mig är att alla som spelar panflöjt verkar att spela samma låtar. Det är som om  instrumentet bara kan spela en handfull melodier. Låt mig räkna upp dem. Mio min Mio, Chiquitita och My Heart Will Go Ooooooooon. Det är låtar som inte ens är bra i orginalutförande. Än mindre på panflöjt.

Många panflöjtsentusiaster verkar komma från syd- och mellanamerika. Iförda färgglada ponchos står de och blåser i flöjten och spelar ABBA. Varför ABBA? Jag fattar inte. Är det speciellt indianskt??

Satans instrument

Jag är chockad! Världen håller på att barka helt åt helvete. 

Det har varit filmfestival i Venedig och i gammal god anda har priser utdelats. Bäste skådespelare blev... Håll i er! Ben Affleck. Hur i helvete kunde det gå till?? Ben Affleck? Jag förstår ingenting. Jag skulle inte ens vilja ge honom epitetet ”skådespelare”. Jag trodde nämligen att det yrket krävde att man åtminstone hade tre olika ansiktsuttryck. Bevisligen hade jag fel. 

Men, kom igen nu! Ben Affleck?! Vem i helvete tycker att han är en bra skådespelare?? När har han gjort en bra, eller ens hyfsad roll? Inte var det i Gigli i alla fall... I Pearl Harbor såg han mest bajsnödig ut, och han har haft samma uttryck i alla filmer jag har sett honom i. Och då menar jag ALLA! Jag ska kanske här erkänna att jag räknar det som samma uttryck om han ser bajsnödig ut och om han ser bajsnödig ut men gråter... 

Efter att Ben Affleck har fått ett filmpris (som inte var ironiskt menat) så känns det som om allt kan hända. Göran Hägglund kan bli feminist, Linda Rosing kan bli medlem i Mensa och kungen kan lära sig läsa.

Snart är det val och efter den aningen pinsamma händelsen med Folkpartiets lilla dataintrång har nu en mycket prekär situation uppkommit för de liberala. Men, enligt Aftonbladet (som ju alltid är en tillförlitlig källa) ska partiet nu lösa det hela genom sitt trumfkort. Trumfkortet är en rultig tant med potatisnäsa. Namn? Marit Paulsen.

Here we go again, liksom. Nu blir det ett jävla fokuserande på hur kärringen står och gapar från sin husvagn och försöker verka ”vanlig”. Jag tyckte det var lite ”white-trash” över henne när hon bodde i sin husvagn nere i Bryssel. Det var roligt. 

Jag har funderat över lite vilka det är som kan attraheras av Marit’s lyskraft(??). Jag tror dock inte att Linda Rosing behöver oroa sig för att tappa röster, fråga mig inte varför men jag tror att de som lyssnar på och identifierar sig med Linda (om de nu finns...) förmodligen ligger mil ifrån Marit. Inte heller tror jag att särskilt många unga väljare tänker att ”det var mig en bastant kärring, henne ska jag rösta på!”. Männen röstar inte på henne eftersom de, med all sannolikhet, skräms av hennes yttre (och inre??). Jag förstår dem, jag skräms också av Marit. Och jag tror inte heller att kvinnor röstar på henne, för hon utstrålar ju inte direkt någon feminin glans. Inte heller anser jag att hon är det bästa exemplet på prominenta damer eller kvinnor i Sverige. Hon känns mer som personifieringen av att kvinnor måste välja; en karriär eller borsta håret. Jag tror inte heller att hon lockar över många människor från vänsterblocket. Eller att någon patriarkalisk kristdemokrat föredrar Marit. Att någon överklass-moderat skulle välja Marit är lika troligt som att... Näe, jag vet faktiskt inte. Det kommer liksom aldrig att hända. Så vilka finns då kvar av Sveriges väljarkår? Det skulle väl möjligen vara svaga centerpartister. Framför allt potatisodlarna. De kan ju i alla fall identifiera sig med hennes mosiga näsa. 

Folkpartiets "trumfkort" - anno 2006.

Steve Irwin aka. Krokodiljägaren är död. Det var inte en dag för tidigt. Han har, enligt mig, levt länge nog på övertid. Jag menar, om man villigt utsätter sig för dödliga djur och retar upp dem för att sedan kunna brotta ner dem då får man nog räkna med att kanske sätta livet till. Var det någon som inte trodde att han skulle bli dödat av något farligt djur?? Dessutom hade Krokodiljägare Irwin en synnerligen bred accent och en frenesi som inte var av denna värld. Jag är glad om detta gör att jag slipper se hans fula nuna så fort jag råkar se på Animal Planet. Tyvärr var det inte någon krokodil som fick nöjet att avsluta Irwin’s liv utan det var en stingrocka som slutligen fick nog av att höra på hans breda engelska och bestämde sig för att göra något åt saken. Sagt och gjort, piggen kördes genom bröstet på Irwin, och han kolade vippen. Jag gissar att han intensivt kommenterade vad som skedde hela vägen fram till ljuset i tunneln. Om ändå Arne Weise också kunde ta ett dopp med stingrockor...