I Huvudet På En Oompa-Loompa

I morgon är det midsommarafton. Och i bästa svenska tradition har den svenska sommaren anlänt lagom till denna utomhushögtid. Med regn och snålblåst ska sommaren firas in. I ärlighetens namn är jag inget stort fan av midsommarfirande. Det brukar bli som nyår; en upphosad högtid som urartar i allmän fylla och tandagnisslan. Förra året festade jag i och för sig på med att få nässelutslag. Det tror jag dock att jag ska skippa i år. Det var ingen höjdare. 

Årets midsommar var inplanerad att firas in på sjööön. Ut med båååteeen. Nu är det svenskt sommarväder så nu blir det mest blaj av planerna. Jag känner att jag i princip skiter i vilket. Midsommarafton i all ”ära” den viktiga dagen är ju midsommardagen. Det är ju då som Sverige ska spöa skiten ur tyskarna i München. In your face Silvia! Och sen slår de Argentina av bara farten och sen... och rätt vad det är så är Sverige i VM-final!!! Ehe... ehe... ehe...

Idag har jag varit på introduktion till sommarjobbet. Det var intressant och mycket mycket ledsamt. Precis som jag befarade kommer snipkärringen ifrån förra året att jobba heeela sommaren. Och gissa vem som ska dras med henne?! Nu är det väl i ärlighetens namn egentligen hon som får dras med mig. Men det skiter jag i! Jag vill inte vistas inom en radie av fem meter ifrån henne!!! Ännu mindre vill jag spendera min sommar med henne... Men jag har en plan. Tänk OM hon skulle trilla och bryta lårbenshalsen i en trapp. Vad synd det vore... Jag säger bara tänk om... Om ändå...

Äntligen kom jag på vilka de liknar! I mataffären där jag vanligen handlar finns två tanter som är så... ehe... spännande...

De ser likadana ut.
De har båda hennafärg i håret fast färgen täcker inte riktigt allt det gråa håret under färgen.
De är både ljuvligt solarieskrynkliga i huden.
De pratar båda som om de kedjerökt cigaretter utan filter sedan sjuårsåldern.
De är precis lika otrevliga.

Jag har länge våndats över att jag inte kommit underfund med vem/vilka det är som de liknar. Idag kom det till mig som en uppenbarelse. De är i princip karbonkopior av Patty och Selma Bouvier. Ni vet Marge Simpson’s systrar. Tyvärr har jag inga bilder som bevis men är ni någon gång på Spar (eller Hemköp som det nu heter) i Ryd missa inte dessa celebrity-look-a-likes!

Är det bara jag som inte fattar ett skit av reklamen för Pepsi Max. Ni vet, en kille hänger utanför en byggnad med några blobbar på händer och fötter, en annan kille ger honom lite Pepsi Max och levererar repliken: ”Don’t worry. It’s no sugar.” Sen faller kille 1 handlöst nedåt som en leksaksgubbe. Jag erkänner, jag fattar ingenting. Jag behöver en förklaring till varför någon kan tycka att det är en bra reklamfilm.

Jag blir så trött. Så jävla svenskt. Just nu hatar jag Kim Källström. Han må vara jätteduktig och snabb och snäll och allt annat man ska vara. Men man skjuter bara inte ner sin egen målvakt ett par dagar innan VM börjar! Kunde han inte vänta några dagar och istället prickat ner Trinidad-Tobagos målvakt istället?! Och sen undrar jag ju naturligtvis varför man får för sig att rädda bollen med ansiktet. Till och med jag vet att det är bättre att använda händerna!

Jag läste att sommaren är på intåg. Det är ju i och för sig skönt. Dock finns det ett ganska stort aber. Med värme kommer också kroppsdelar som borde låsas in att exponeras. Jag talar om håriga ryggar och blekfeta magar. Och framför allt, framför allt, talar jag om fötter! Det är samma sak varje år. Plötsligt är de bara där och glor på mig. Bleka och håriga. Allra värst är de som förutom att vara bleka och håriga dessutom har begåvats med sneda tår med strumpludd. Gah! Folk är så himla duktiga med att feja med sitt utseende. Det plockas och trimmas och solduschas. Varför kan de inte göra något åt sina fötter? Varför?!

Min plånbok är återfunnen! Jag är nöjd. En vänlig själ hade hittat den på universitetsområdet och lämnat in den. Lite konstigt med tanke på att det inte var där jag tappade den. Men allt var kvar i så jag är nöjd. Fast nu börjar grejandet med att häva alla spärrar och skaffa nya kort eftersom de är körda sedan jag spärrade dem. Men ändå, det känns liksom bra att veta att något litet äckel inte sitter och kommer på hur han kan använda mina uppgifter på något för mig komprometterande sätt.

Snart är den svenska sommaren här med regn och rusk. I can’t wait! För många är sommar synonymt med ledighet. Inte för mig. Den här sommaren innebär plugg och sommarjobb. Plugget kan jag leva med, det verkar vara en intressant kurs. Det är sommarjobbet som kommer att bli mitt Waterloo. Jag ska, precis som förra sommaren, arbeta som städare. Vill man leka lite mer glamourös kan man kalla det för lokalvårdare eller hygientekniker. Jag säger städkärring...

Själva arbetsuppgifterna är i och för sig inte så horribla. Visst, det är inte kul att svabba golv och skura omklädningsrum. Men det är fungerar. Värre är att börja klockan sex på morgonen. Det är ju då man sover som skönast! Men visst, jag kan masa mig upp. Det allra värsta är arbetskamraterna. En massa bittra kärringar med hävdelsebehov. Me not like! Not like alls faktiskt. Jag tänker inte gnälla över dem redan nu, det kommer jag med största säkerhet att göra längre fram i sommar. 

Det jag oroar mig för lite är en annan sak. Förra året led jag hejdlöst utav hur trist min tillvaro var. För att liva upp städandet lite började jag i slutet av min arbetsperiod att tänja på sanningen lite. Med andra ord så började jag ljuga lite sådär halvfriskt ibland. Inte för att verka märkvärdig, utan mer för att se hur de skulle reagera och visst, det ska erkännas, för att riktigt kunna knäcka till en eller annan tant. Om städtant nr. 1 sa att hon skulle ut och ro lite i sin eka på sitt lantställe tänjde jag lite på sanningen och sa att den båt som E. och M. hade köpt istället var inköpt av mig och E. Om städtant nr. 2 sa att hon skulle till Halmstad en helg sa jag att jag och E. hade varit i Göteborg och bott på hotell och att vi kände hotellägaren. Att det i själva verket var E’s föräldrar som gjorde det höll jag tyst om. Sista exemplet: Om städtant nr. 3 sa att hon hade en sonhustru som läste till apotekare sa jag att jag hade en kompis som läste till apotekare och läkare parallellt. Visserligen hade jag hört talas om en som gjorde det, men det var inte min kompis. Det var en kompis till min kompis som halvkände honom. Det sa jag inte. 

Nu kan det tyckas att det här inte var så farligt, och det tycker jag faktiskt inte att det är. Det var liksom så roligt att småljuga och tysta tanterna när de försökte mopsa upp sig. Det jag oroar mig för är om de lagt sakerna jag sa på minnet. För själv har jag inte en aning om vad jag kan ha ljugit om. Fast å andra sidan är de väl förmodligen inte städkärringar för att de har en sådan fantastisk minnesförmåga och intellekt att de minns allt. Fan, de minns säkert inte ens mig. Det vore skönt. Då kan jag börja på ny kula och hitta på en massa nya lögner!

Idag läste jag att Anna Nichole Smith är på tjocken. För ett par år sen råkade jag se ett avsnitt ur någon slags dokusåpa om henne. Jag måste erkänna att ibland önskar jag att det naturliga urvalet gick lite hårdare åt en del personer...