Ljuga på jobbet
Snart är den svenska sommaren här med regn och rusk. I can’t wait! För många är sommar synonymt med ledighet. Inte för mig. Den här sommaren innebär plugg och sommarjobb. Plugget kan jag leva med, det verkar vara en intressant kurs. Det är sommarjobbet som kommer att bli mitt Waterloo. Jag ska, precis som förra sommaren, arbeta som städare. Vill man leka lite mer glamourös kan man kalla det för lokalvårdare eller hygientekniker. Jag säger städkärring...
Själva arbetsuppgifterna är i och för sig inte så horribla. Visst, det är inte kul att svabba golv och skura omklädningsrum. Men det är fungerar. Värre är att börja klockan sex på morgonen. Det är ju då man sover som skönast! Men visst, jag kan masa mig upp. Det allra värsta är arbetskamraterna. En massa bittra kärringar med hävdelsebehov. Me not like! Not like alls faktiskt. Jag tänker inte gnälla över dem redan nu, det kommer jag med största säkerhet att göra längre fram i sommar.
Det jag oroar mig för lite är en annan sak. Förra året led jag hejdlöst utav hur trist min tillvaro var. För att liva upp städandet lite började jag i slutet av min arbetsperiod att tänja på sanningen lite. Med andra ord så började jag ljuga lite sådär halvfriskt ibland. Inte för att verka märkvärdig, utan mer för att se hur de skulle reagera och visst, det ska erkännas, för att riktigt kunna knäcka till en eller annan tant. Om städtant nr. 1 sa att hon skulle ut och ro lite i sin eka på sitt lantställe tänjde jag lite på sanningen och sa att den båt som E. och M. hade köpt istället var inköpt av mig och E. Om städtant nr. 2 sa att hon skulle till Halmstad en helg sa jag att jag och E. hade varit i Göteborg och bott på hotell och att vi kände hotellägaren. Att det i själva verket var E’s föräldrar som gjorde det höll jag tyst om. Sista exemplet: Om städtant nr. 3 sa att hon hade en sonhustru som läste till apotekare sa jag att jag hade en kompis som läste till apotekare och läkare parallellt. Visserligen hade jag hört talas om en som gjorde det, men det var inte min kompis. Det var en kompis till min kompis som halvkände honom. Det sa jag inte.
Nu kan det tyckas att det här inte var så farligt, och det tycker jag faktiskt inte att det är. Det var liksom så roligt att småljuga och tysta tanterna när de försökte mopsa upp sig. Det jag oroar mig för är om de lagt sakerna jag sa på minnet. För själv har jag inte en aning om vad jag kan ha ljugit om. Fast å andra sidan är de väl förmodligen inte städkärringar för att de har en sådan fantastisk minnesförmåga och intellekt att de minns allt. Fan, de minns säkert inte ens mig. Det vore skönt. Då kan jag börja på ny kula och hitta på en massa nya lögner!
Själva arbetsuppgifterna är i och för sig inte så horribla. Visst, det är inte kul att svabba golv och skura omklädningsrum. Men det är fungerar. Värre är att börja klockan sex på morgonen. Det är ju då man sover som skönast! Men visst, jag kan masa mig upp. Det allra värsta är arbetskamraterna. En massa bittra kärringar med hävdelsebehov. Me not like! Not like alls faktiskt. Jag tänker inte gnälla över dem redan nu, det kommer jag med största säkerhet att göra längre fram i sommar.
Det jag oroar mig för lite är en annan sak. Förra året led jag hejdlöst utav hur trist min tillvaro var. För att liva upp städandet lite började jag i slutet av min arbetsperiod att tänja på sanningen lite. Med andra ord så började jag ljuga lite sådär halvfriskt ibland. Inte för att verka märkvärdig, utan mer för att se hur de skulle reagera och visst, det ska erkännas, för att riktigt kunna knäcka till en eller annan tant. Om städtant nr. 1 sa att hon skulle ut och ro lite i sin eka på sitt lantställe tänjde jag lite på sanningen och sa att den båt som E. och M. hade köpt istället var inköpt av mig och E. Om städtant nr. 2 sa att hon skulle till Halmstad en helg sa jag att jag och E. hade varit i Göteborg och bott på hotell och att vi kände hotellägaren. Att det i själva verket var E’s föräldrar som gjorde det höll jag tyst om. Sista exemplet: Om städtant nr. 3 sa att hon hade en sonhustru som läste till apotekare sa jag att jag hade en kompis som läste till apotekare och läkare parallellt. Visserligen hade jag hört talas om en som gjorde det, men det var inte min kompis. Det var en kompis till min kompis som halvkände honom. Det sa jag inte.
Nu kan det tyckas att det här inte var så farligt, och det tycker jag faktiskt inte att det är. Det var liksom så roligt att småljuga och tysta tanterna när de försökte mopsa upp sig. Det jag oroar mig för är om de lagt sakerna jag sa på minnet. För själv har jag inte en aning om vad jag kan ha ljugit om. Fast å andra sidan är de väl förmodligen inte städkärringar för att de har en sådan fantastisk minnesförmåga och intellekt att de minns allt. Fan, de minns säkert inte ens mig. Det vore skönt. Då kan jag börja på ny kula och hitta på en massa nya lögner!
Kommentarer
Trackback