Vissa dagar...
Jag visste det! Vi borde aldrig ha tagit bort Pingst som röd dag! Nu är Han arg, och idag tog Han ut sin ilska på mig...
Vissa dagar borde man helt enkelt aldrig lämna hemmet trygga vrå. Den här dagen har varit ett typexempel på en sådan dag. Det hela började med att jag skulle och åka och handla lite mat. Jag klädde på mig och knallade ner till bilen. Efter en kilometer händer det. Det börjar mullra konstigt om hela bilen och när jag trampar på gasen känns det som om bilen snart kommer att lyfta. Det dånar och hela bilen skakar. Som den fantastiska bilmekare jag är gissar jag på ljuddämparen. Eftersom jag inte känner för att åka runt bland folk i en bil som låter som ett jetplan vänder jag om för att ta cykeln istället.
Sagt och gjort. Väl hemma parkerar jag bilhelvetet och trampar iväg på cykel. Jag beslutar mig för att cykla förbi McDonald’s för att trösta mig för bilhaveriet. Jag äter min burgare och har sedan tänkt att cykla och till affären och inhandla lite varor. När jag kommer fram till affären ställer jag mig vid bankomaten för att ta ut lite cash. Då inser jag att min plånbok är borta. Irriterad och förbannad cyklar jag tillbaka samma väg för att se om den ligger någonstans på en gata. Men icke. Jag kommer fram och går i och genomsöker McDonald’s. Ingen plånbok. Frågar i kassan om någon lämnat in en plånbok. Det har ingen gjort. Cyklar tillbaka samma väg igen. Ingen plånbok. Stressad och milt sagt förbannat less cyklar jag hem.
Vet ni hur många ställen man ska ringa för att spärra alla jävla kort?! Hutlöst många! Först polisen, sen banken, sen vägverket, sen två kreditupplysningar och till sist ska passerkortet till skolan spärras.
Värst av dessa samtal var utan tvekan det till en av kreditupplysningsföretagen. De hade en röststyrd dator. Me not like röststyrda datorer! Det första valet var mellan ”förlustanmälan” eller ”hävningsblankett”. Tydligen sluddrar jag otroligt mycket för jag hamnade in på hävningsblankettområdet. Det var inte bra. Något annat som inte var att jag blev förbannad och svor åt datorn vilket han trodde var att jag försökte välja saker. Till sist gav han(!) upp och sa ”Jag är ledsen, jag kan inte hjälpa dig.” Sen la den jäveln på! Till saken hör att det var ett betalsamtal som kostade 30 pix. Men det var bara att ringa upp igen och efter mycket om och men så fattade han vad jag ville.
Det är inte kul att vara utan plånbok. Jag kollade om jag inte hade lite mynt hemma. Det hade jag. Tio kronor för at vara exakt. Sen kom jag på att jag har en tom drickaback som jag ju kan panta så jag får pengar till middag imorrn. Sen kom jag på att bilen är meck... Gode Gud låt denna dag ta slut någon gång!!!
Sagt och gjort. Väl hemma parkerar jag bilhelvetet och trampar iväg på cykel. Jag beslutar mig för att cykla förbi McDonald’s för att trösta mig för bilhaveriet. Jag äter min burgare och har sedan tänkt att cykla och till affären och inhandla lite varor. När jag kommer fram till affären ställer jag mig vid bankomaten för att ta ut lite cash. Då inser jag att min plånbok är borta. Irriterad och förbannad cyklar jag tillbaka samma väg för att se om den ligger någonstans på en gata. Men icke. Jag kommer fram och går i och genomsöker McDonald’s. Ingen plånbok. Frågar i kassan om någon lämnat in en plånbok. Det har ingen gjort. Cyklar tillbaka samma väg igen. Ingen plånbok. Stressad och milt sagt förbannat less cyklar jag hem.
Vet ni hur många ställen man ska ringa för att spärra alla jävla kort?! Hutlöst många! Först polisen, sen banken, sen vägverket, sen två kreditupplysningar och till sist ska passerkortet till skolan spärras.
Värst av dessa samtal var utan tvekan det till en av kreditupplysningsföretagen. De hade en röststyrd dator. Me not like röststyrda datorer! Det första valet var mellan ”förlustanmälan” eller ”hävningsblankett”. Tydligen sluddrar jag otroligt mycket för jag hamnade in på hävningsblankettområdet. Det var inte bra. Något annat som inte var att jag blev förbannad och svor åt datorn vilket han trodde var att jag försökte välja saker. Till sist gav han(!) upp och sa ”Jag är ledsen, jag kan inte hjälpa dig.” Sen la den jäveln på! Till saken hör att det var ett betalsamtal som kostade 30 pix. Men det var bara att ringa upp igen och efter mycket om och men så fattade han vad jag ville.
Det är inte kul att vara utan plånbok. Jag kollade om jag inte hade lite mynt hemma. Det hade jag. Tio kronor för at vara exakt. Sen kom jag på att jag har en tom drickaback som jag ju kan panta så jag får pengar till middag imorrn. Sen kom jag på att bilen är meck... Gode Gud låt denna dag ta slut någon gång!!!
Kommentarer
Trackback