Vinnare och förlorare
Det är bara att konstatera. Jag har inget tålamod. Alls. Överhuvudtaget. Så är det bara just nu. Dessutom har jag förlorat förra årets förmåga att knäcka E i minigolf. Och ännu värre på air-hockey. Jag har alltid varit kunglig på just air-hockey. Till mitt stora förtret förlorade jag det här året med de skamliga siffrorna 0-3. Jag ville ta puck-jäveln och trycka ner den i halsen på E. Jag är ganska stolt att jag lyckades hindra mig själv.
När det gäller minigolf ska det ärligt sägas att jag aldrig har varit särkillt bra. Jag har helt enkelt inte det tålamodet som krävs. I ärlighetens namn har jag inte heller pricksäkerheten som krävs. Inte heller handlaget. Man framför allt har jag inte tålamodet Förra året hände dock något smått fantastiskt. Jag var superbra på minigolf. Bara sådär! Jag klarade av alla hål på alla banor på en två-tre slag och vann varenda omgång som jag och E spelade. Och det var ganska många eftersom jag envisades med att vi skulle spela. Eftersom jag visste att jag skulle vinna. Jag är en dålig förlorare, men det är inget mot hur dålig jag är som vinnare. Dålig är kanske egentligen inte rätt ord. Odräglig är nog mer passande. Eftersom jag vinner så sällan måste jag liksom gotta mig i vinsten och riktigt frossa i den. Dessutom måste jag (naturligtvis) påpeka att jag vann för förloraren. Detta görs cirka hundra gånger eller tills någon vill slå mig. Då brukar jag sluta. Oftast. Men högmod går tyvärr före fall. I år har jag fått uppleva denna obehagliga sanning. Jag var helt säker på att min minigolfsuperförmåga satt i även detta år och tjatade på E att vi skulle spela. Efter mycket om och men kom vi iväg. Jag var fylld av självsäkerhet. Det gick över vid tredje hålet. Det där jävla bildäcket! I gammal hederlig minigolfanda började jag svära och sedan försöka att forcera hindret på kraft. Det gick sådär. E vann med sexton slag. Jag mötte mitt Waterloo. Men så i helgen tänkte jag (mitt dumma våp) att förmågan kanske hade kommit tillbaka. Det hade den inte. I ett försök att gå på kraft över ett litet hinder studsade bollen så att jag var nära att knocka ner en treåring. Mitt i pallet hade bollen kommit om inte E varit lite snabb och fått tag i den. E vann återigen en förkrossande seger.
Nu har jag insett att jag nog inte är så bra på minigolf. Men nu har jag fått en känsla av att jag nog är kung på go-cart. Jag har aldrig kört go-cart. Men jag är alltid bäst tills motsatsen bevisas. Dessvärre gör den ju alltid det. Men i min värld är jag kunglig på motorsport. Trots att jag är livrädd för att köra om...
Ofrivilligt besök
Jag och E har varit på ”semester”. Eller det rätta ordet är tvångsbesök. Vi har besökt E’s mormor. Jag brukar inte tycka att lite skit i hörnen hemma hos folk är någon fara. Dessutom har mitt sommarjobb som städare flyttat fram positionerna vad gäller ”smutsigt så att jag vill kräkas”. Men i helgen har jag äcklats. Det började väldigt mysigt med att vi fann intorkat kattbajs på ovanvåningen där vi skulle sova. Luktade härligt där det låg och torkade i solskenet! När det var borttorkat (utan Sani Ami!) visade det sig att stanken satt sig i väggarna. Tallyho! Sedan var det grusiga handfat och en toalett som det inte spolats i de senaste veckorna eftersom mormor inte kan gå upp på ovanvåningen. Vid matbordet var det smulor och myror om vartannat. Och dessutom ett evigt tjatande från mormor om att vi måste äta någonting. Jag har aldrig känt mig så mätt i hela mitt liv...
Men den mysiga helgen inkluderade, förutom en halvdöv mormor som rotade i hela ens liv, E’s galna morbror som såg ut som en skabbig alkis. När vi kom var han iklädd en skjorta som inte ens en pundare hade velat ha på sig, ett par extremt korta och osmickrande shorts och träskor. Det var inte tredagars-stubb, utan mer tremånaders. Dessutom visade det sig att han åkte runt på en gammal moped i tid och otid. Tilläggas bör att han bara bor cirka femtio meter ifrån sin mamma... När jag insåg att E faktiskt delar gener med både sin mormor och sin morbror bestämde jag mig för att om vi ska ha barn finns det inget alternativ. Vi måste adoptera!
Om Lemmings och heliumbrudar
Jag blir så trött. Jag vet att jag inte har något bra morgonhumör. Det har jag aldrig haft. Inte ens när jag ska göra något roligt. Jag har det framför allt inte när jag måste stiga upp klockan fem för att arbeta med en blåst jävla Lemming och en heliumbrud.
För att börja med Lemmingen. Hon är en dam i sina bästa sextio år. Tror hon. Jag ser en gammal snipig kärring som är så urbota blåst att det nästan är synd om henne. Hon varierar mellan att vara minutiöst noggrann och vara långsammare än en sköldpadda med reumatism. Dessutom pratar hon med den snipigaste och gälla röst jag någonsin hört. Och på östgötska. Behöver jag vidareutveckla? Ja, för jag är så less på henne! Om man råkar tömma en papperskorg för mycket är det en smärre katastrof. ”NEJ! NEJ! NEJ!!! Den ska vi INTE tömma!!!” Men nu till vad som är ännu värre. Denna sommar har hennes barn och barnbarn åkt till Mallårcka och kärringen är kattvakt. Åt Torsten. Ser jag ut som om jag bryr mig?! Men det hindrar inte kärringen att berätta ungefär sju historier om hur Torsten ser ut och vad han gör varje dag. Tilläggas bör att alla historier är helt och hållet poänglösa. Återigen, ser jag ut att bry mig om en kattjävel. I don’t think so! Personligen känner jag ett starkt behov av att dräpa Torsten och få slut på dessa historier. Men tro inte att det är slut här. Nejdå, dessutom har hon en rad mer eller mindre verbala tics som hon hela tiden utsätter sin omgivning för. Ett är att liksom suga på sig egen mun så att så smackande ljud framställs. Mycket trevligt att lyssna på. Ett annat är en mängd käcka utrop som ”JÖSSES!” (ofta när något är lite avvikande, som en extra lång lastbil), ”OJ!” (används till exempel när det står många kartonger staplade på varandra), och framför allt används ”WHOUHOU!!!” (högt och ofta). Jag ångrar mig, jag vill dräpa kärringen. Sedan har vi ämnet humor. Personligen är jag ett starkt fan av ironi. Jag tror kärringen är lätt autistisk. Varenda (och jag menar varenda!!!) gång jag gör ett försök att vara ironisk tittar hon bara på mig med något tomt i blicken. Jag bli tokig!!!
Sedan har vi fröken Helium vilket är en ny bekantskap för året. Hon är precis clueless. Ingen känsla för vad man bör säga högt och när man bör vara tyst. Dessutom gillar hon att namedroppa alla sina kompisars namn. Hon är underhållande i små mängder men i större doser vill jag dräpa även henne. Det var roligt, det ska erkännas, när hon efter at hennes ”pojkvän” inte hört av sig på en och en halv månad insåg att förhållandet var slut. Smart tjej! Behöver jag påpeka att hon inte eller förstår sig på ironi? Hon gillar istället att berätta poänglösa historier om sig och sina kompisar. Eller helt poänglösa är det ju inte, de går ut på hur snygg alla tycker att hon är... Ser jag verkligen ut som om jag bryr mig?!
Men nu är det bara en och en halv vecka kvar. Tack gode gud!! För när man börjar tycka att det är roligt att få komma ut lite när man ska städa på ett barnhem då är det verkligen dags att sluta...
[Mallårcka]
Jag tror att kärringen jag jobbar med lider av någon form av inlärningssvårighet när det gäller uttal. Jag kan ha överseende när det gäller ovanliga ord, men vissa uttal bör man väl ändå snappa upp?? Idag berättade snipkärringen att hennes barn och barnbarn skulle åka till Mallorca [Mallårcka]. Dessutom förklarade hon att det låg utanför Spanien. Nähä?! Eftersom jag har en liten inneboende ordpolis var det mycket svårt att inte rätta henne. Men jag lyckades låta bli. Det var nog tur eftersom jag överraskade mig själv med en mycket dräpande kommentar tidigare under dagen... "Till skillnad från dig kommer jag ju inte att arbeta som städare hela livet!" Elakt, jag vet. Men roligt! Jag måste säga att jag faktiskt gillar ”the new mean me”. Eller så ”new” kanske det inte är..?