I Huvudet På En Oompa-Loompa

Det är bara att konstatera. Jag har inget tålamod. Alls. Överhuvudtaget. Så är det bara just nu. Dessutom har jag förlorat förra årets förmåga att knäcka E i minigolf. Och ännu värre på air-hockey. Jag har alltid varit kunglig på just air-hockey. Till mitt stora förtret förlorade jag det här året med de skamliga siffrorna 0-3. Jag ville ta puck-jäveln och trycka ner den i halsen på E. Jag är ganska stolt att jag lyckades hindra mig själv. 

När det gäller minigolf ska det ärligt sägas att jag aldrig har varit särkillt bra. Jag har helt enkelt inte det tålamodet som krävs. I ärlighetens namn har jag inte heller pricksäkerheten som krävs. Inte heller handlaget. Man framför allt har jag inte tålamodet Förra året hände dock något smått fantastiskt. Jag var superbra på minigolf. Bara sådär! Jag klarade av alla hål på alla banor på en två-tre slag och vann varenda omgång som jag och E spelade. Och det var ganska många eftersom jag envisades med att vi skulle spela. Eftersom jag visste att jag skulle vinna. Jag är en dålig förlorare, men det är inget mot hur dålig jag är som vinnare. Dålig är kanske egentligen inte rätt ord. Odräglig är nog mer passande. Eftersom jag vinner så sällan måste jag liksom gotta mig i vinsten och riktigt frossa i den. Dessutom måste jag (naturligtvis) påpeka att jag vann för förloraren. Detta görs cirka hundra gånger eller tills någon vill slå mig. Då brukar jag sluta. Oftast. Men högmod går tyvärr före fall. I år har jag fått uppleva denna obehagliga sanning. Jag var helt säker på att min minigolfsuperförmåga satt  i även detta år och tjatade på E att vi skulle spela. Efter mycket om och men kom vi iväg. Jag var fylld av självsäkerhet. Det gick över vid tredje hålet. Det där jävla bildäcket! I gammal hederlig minigolfanda började jag svära och sedan försöka att forcera hindret på kraft. Det gick sådär. E vann med sexton slag. Jag mötte mitt Waterloo. Men så i helgen tänkte jag (mitt dumma våp) att förmågan kanske hade kommit tillbaka. Det hade den inte. I ett försök att gå på kraft över ett litet hinder studsade bollen så att jag var nära att knocka ner en treåring. Mitt i pallet hade bollen kommit om inte E varit lite snabb och fått tag i den. E vann återigen en förkrossande seger.

Nu har jag insett att jag nog inte är så bra på minigolf. Men nu har jag fått en känsla av att jag nog är kung på go-cart. Jag har aldrig kört go-cart. Men jag är alltid bäst tills motsatsen bevisas. Dessvärre gör den ju alltid det. Men i min värld är jag kunglig på motorsport. Trots att jag är livrädd för att köra om...