I Huvudet På En Oompa-Loompa

Ikväll försökte jag se på CSI. Inte någon större bedrift kan tyckas. Och det var det sannerligen inte eftersom jag misslyckades. Anledning stavas Brolle. Jag trodde i min enfald att den mannen var död och begraven. Men icke då. För att tag sen dök han tydligen upp igen i nån jävla kör-program. Han stod framför en massa folk och vevade med armarna medan de sjöng som om deras liv hängde på det. Eller, det hoppas jag ju att de inte gjorde. Eftersom de inte vann. Och jag skulle då aldrig vilja antyda att Brolle skulle slakta sin Körslaget-kör.

När han lekta Kjell Lönnå kunde jag ju ändå på ett smidigt sätt välja bort honom. Men nu stod han plötsligt i min tv. Och gjorde våld på David Bowie’s Fashion. Och jag såg smärtsamt på hur han åmade sig förföriskt, slickade sig om munnen och fulbordade våldtäkten. För något annat kan man knappast benämna Brolles variant av Fashion. Det var obehagligt och absurt att se på. Och efteråt ville jag duscha.

För att slippa se helvetet bytte jag kanal så fort en paus antyddes. Detta fick givetvis till följd att jag missade halva CSI. När jag kom ihåg att zappa tillbaka hade jag missat för mycket för att ens försöka engagera mig i vem som sköt vem och varför. Och än mindre i vem på CSI som låg med vem. Fast det kanske man inte kan skylla Brolle för? Fast fan vet… han kanske har gått bärsärkagång över hela CSI-labbets personal.

Jag har på sista tiden funderat en hel del kring det här med personnamn. Min slutsats är följande: Män som har ett namn som slutar på y är illa ute.

Ni vet vilka jag talar om. Det är Johnny, Jimmy, Sonny, Ronny och så vidare. Alla har de en sak gemensamt. De har ett Y-namn. Det är killar som gick fordonsprogrammet och som senare började snatta, supa, punda, leva på socialbidrag för att slutligen gå direkt i fängelse. Utan att passera Gå. Tommy Zethraeus, Tony Olsson behöver jag säga mer?

Jag är fullständigt övertygad om att Y-namnen löper betydligt större risk för att leva på socialbidrag, punda på Plattan, köpa ut folköl till fjortonåringar för att få en femma för besväret eller på andra sätt hamna lite i samhällets periferi. Eller på rättspsyk.

Jag inser givetvis att detta inte gäller alla män med Y-namn. De kan klara sig genom att bli frälsta. Antingen redan i barndomen vilket helt kan eliminera fängelsevistelsen, eller i fängelset för att sedan missionera land och rike runt för Jehovas Vittnen. Ett annat sätt att försöka undkomma sin predestination är att stava med IE på slutet. Ronnie, Jimmie, Johnnie. Det kan jag säga funkar sådär. Man är inte i samma riskzon som Conny eller Larry. Men det är inte bra. Bättre är att nyttja ett eventuellt andranamn som Peter, Johan eller varför inte Konstantin?

Idag döps dock inte så många barn till Y-namn. Jag antar att man som förälder vill ge sitt barn en chans. Det är ju inte så kul med ett barn som man, på ålderns höst, måste besöka på rättspsyk eller försörja för att de nekats socialbidrag. Frågan är då vilka framtidens Y-namn är. Jag är övertygad om att det är anglofierade förnamn som följs av ett übersvenskt efternamn. Ni vet, Kevin Svensson eller Liam Holmgren. Så min varning är… Se upp för alla barn som ännu inte nått skolåldern och har namn av typen Liam, Kevin eller Noel. För plötsligt, när ni vänder ryggen till, så har de satt leksaksspaden i hälsenan på er.

Som ett slutgiltigt bevis ger jag er avsaknaden av Y-namn i telefonkatalogen. De sitter inne.

Det finns saker i livet som jag inte alls förstår. Och jag tycker inte om dem. Inte alls. Låt mig ge ett exempel. Vuxna män som beter sig som fjortonåriga flickor. Tröga fjortonåriga flickor.

 

Ni vet vilka egenskaper jag syftar på. Fnissande. Ett språk där vartannat ord är "men liksom". Och en fullständig oförmåga att inse att alla andra inte kan anpassa sig efter dem själva. Det är knappt försvarbart när man är fjorton år, hormonstinn och utan livserfarenhet. Men är man en fullvuxen man borde det ta mig fan vara straffbart. Helst med prygling.

 

Ni kanske har anat det… jag har just en sådan man på min arbetsplats. Och han tär på mig. Så in i helvete!

 

Jag må kanske vara konservativ, men jag är ändå av den bestämda uppfattningen att en deadline är en deadline. Och något som man håller. Det är något man håller tills det är en total omöjlighet. Till exempel på grund av sjukdom, död eller något likvärdigt. Det är inte något man bara skiter i för att man är lite lat. Och framför allt frågar man inte flera dagar innan "vad som händer om man inte hinner klart i tid"?! Det ska jag berätta för dig: Himlen kommer att öppnas och Gud kommer att släppa ner två miljarder gräshoppor som kommer att förstöra hela jordens grödor, och DU kommer att hållas personligt ansvarig för att fånga in alla med en trasig jävla håv! Men så blev det inte… Istället slapp idioten undan och deadline flyttades fram. Då kom nästa dråpslag. Eller, det borde gjort det. Bokstavligt talat. Någon borde ha dräpt honom. För då klämmer han ur sig nåt i stil med att det kanske inte är bra om alla lämnar in sin uppgift för sent. Då blir det kanske lite tajt med tiden…

 

Jag är kanske konstig men jag anser att dumhet och lathet borde bestraffas. Med prygling. Minst femton piskrapp.

Jag har under den senaste tiden fått uppleva en sida av Sverige som jag inte trodde fanns. En inte alltför smickrande sida. En bortglömd sida. Den norra sidan. Jag talar om Norrland. Norrland är verkligen den del av världen som Gud glömde. Eller möjligen är Norrland den del av världen som han började med. Måndagsexemplaret liksom.

Norrland är som resten av Sverige var för tio år sedan. Eller som öststaterna var för ett par år sedan. Det är stora hål i gatorna. Senaste mode är Martin Dahlin-skjortor. Inte en enda restaurang är öppen på söndagar. Och på varje pizza-hak sitter det ett par alkisar och skriker eller hånglar. Kort sagt, Norrland har inte imponerat på mig.

För en kort tid sedan skulle jag åka norröver med tåg. Trodde jag. Tåget var ersatt med buss på grund av… håll i er nu… Lövhalka! Det var löv på spåren! Jag vet inte. I södra Sverige brukar man lösa problemet med att ta bort löven. I Norrland sätter man in bussar. Jag är inte imponerad. Dessutom hade jag under bussresan (o)turen att hamna framför en fjortisbrud som pratade oavbrutet i telefon hela resan. Och då menar jag hela resan. För hon hade minsann varit i Stockholm hos sin pappa och var ju bara tvungen att ringa sin bästa kompis och berätta allt. Och nu menar jag allt! Hon hade ju varit i storstan och bland annat ätit på Subway två gånger! Wow liksom bara typ. Och sen hade hon titta på en massa olika tv-kanaler som hennes pappa hade hemma. Yeah liksom ba’. Och yada yada yada.. Och jag tjuvlyssnade hela tiden. Men plötsligt slog tragedin till och samtalet bröts. Vi var ju i Norrland och det är ju inte direkt fullplottrat på mobilkartan. Men fjortisungjäveln var driftig och ringde omedelbart upp sin kompis och informerade glatt om att när det bryts igen så ringer hon upp så fort hon kan. Ja ni förstår min lycka. Dessutom satt den en tant med ett spädbarn lite längre bort. Jag hävdar å det bestämdaste att man inte bör få resa med barn som skriker om man inte stävjar detta med eter. Helst till ungen, men det går även bra att ge det till mig. Bara jag slipper höra på folk under tjugo. Eller, i ärlighetens namn vill jag inte höra på folk alls. Inte alls. Folk tär och är besvärliga. Hmm… eremit kanske vore nåt.

I alla fall… när vi gick av bussen var jag mycket stolt över att varken ha dräpt spädbarnet, dess mamma eller ha stoppat ner mobiltelefonen i halsen på fjortisen. Jag natar att det är just det som visar på vilken fin uppfostran jag fått, och vilken fin människa jag idag är.

------------
För övrigt roar ett av dagens BlondinBella inlägg mig mycket. Någon har tydligen tipsat socialen om att BlondinBella dricker vin trots att hon är under arton. BlondinBella blir mycket upprörd och skriver i sin blogg att hon är trött på att ingen tar hänsyn till hennes ålder och att tidningarna publicerar något som hon inte har godkänt. "Vad hände med press-etiken?" undrar BlondinBella lite trumpet. Jag tror inte BlondinBella riktigt inser att det just var hennes ålder som togs hänsyn till då soc ringde MammaBlondinBella. Och vad gäller pressetiken så är det min bestämda uppfattningen att den försvann i samma sekund som BlondinBella började publicera text.