Norrland (och BlondinBella goes Gundrun Schyman)
Jag har under den senaste tiden fått uppleva en sida av Sverige som jag inte trodde fanns. En inte alltför smickrande sida. En bortglömd sida. Den norra sidan. Jag talar om Norrland. Norrland är verkligen den del av världen som Gud glömde. Eller möjligen är Norrland den del av världen som han började med. Måndagsexemplaret liksom.
Norrland är som resten av Sverige var för tio år sedan. Eller som öststaterna var för ett par år sedan. Det är stora hål i gatorna. Senaste mode är Martin Dahlin-skjortor. Inte en enda restaurang är öppen på söndagar. Och på varje pizza-hak sitter det ett par alkisar och skriker eller hånglar. Kort sagt, Norrland har inte imponerat på mig.
För en kort tid sedan skulle jag åka norröver med tåg. Trodde jag. Tåget var ersatt med buss på grund av… håll i er nu… Lövhalka! Det var löv på spåren! Jag vet inte. I södra Sverige brukar man lösa problemet med att ta bort löven. I Norrland sätter man in bussar. Jag är inte imponerad. Dessutom hade jag under bussresan (o)turen att hamna framför en fjortisbrud som pratade oavbrutet i telefon hela resan. Och då menar jag hela resan. För hon hade minsann varit i Stockholm hos sin pappa och var ju bara tvungen att ringa sin bästa kompis och berätta allt. Och nu menar jag allt! Hon hade ju varit i storstan och bland annat ätit på Subway två gånger! Wow liksom bara typ. Och sen hade hon titta på en massa olika tv-kanaler som hennes pappa hade hemma. Yeah liksom ba’. Och yada yada yada.. Och jag tjuvlyssnade hela tiden. Men plötsligt slog tragedin till och samtalet bröts. Vi var ju i Norrland och det är ju inte direkt fullplottrat på mobilkartan. Men fjortisungjäveln var driftig och ringde omedelbart upp sin kompis och informerade glatt om att när det bryts igen så ringer hon upp så fort hon kan. Ja ni förstår min lycka. Dessutom satt den en tant med ett spädbarn lite längre bort. Jag hävdar å det bestämdaste att man inte bör få resa med barn som skriker om man inte stävjar detta med eter. Helst till ungen, men det går även bra att ge det till mig. Bara jag slipper höra på folk under tjugo. Eller, i ärlighetens namn vill jag inte höra på folk alls. Inte alls. Folk tär och är besvärliga. Hmm… eremit kanske vore nåt.
I alla fall… när vi gick av bussen var jag mycket stolt över att varken ha dräpt spädbarnet, dess mamma eller ha stoppat ner mobiltelefonen i halsen på fjortisen. Jag natar att det är just det som visar på vilken fin uppfostran jag fått, och vilken fin människa jag idag är.
------------
För övrigt roar ett av dagens BlondinBella inlägg mig mycket. Någon har tydligen tipsat socialen om att BlondinBella dricker vin trots att hon är under arton. BlondinBella blir mycket upprörd och skriver i sin blogg att hon är trött på att ingen tar hänsyn till hennes ålder och att tidningarna publicerar något som hon inte har godkänt. "Vad hände med press-etiken?" undrar BlondinBella lite trumpet. Jag tror inte BlondinBella riktigt inser att det just var hennes ålder som togs hänsyn till då soc ringde MammaBlondinBella. Och vad gäller pressetiken så är det min bestämda uppfattningen att den försvann i samma sekund som BlondinBella började publicera text.
Norrland är som resten av Sverige var för tio år sedan. Eller som öststaterna var för ett par år sedan. Det är stora hål i gatorna. Senaste mode är Martin Dahlin-skjortor. Inte en enda restaurang är öppen på söndagar. Och på varje pizza-hak sitter det ett par alkisar och skriker eller hånglar. Kort sagt, Norrland har inte imponerat på mig.
För en kort tid sedan skulle jag åka norröver med tåg. Trodde jag. Tåget var ersatt med buss på grund av… håll i er nu… Lövhalka! Det var löv på spåren! Jag vet inte. I södra Sverige brukar man lösa problemet med att ta bort löven. I Norrland sätter man in bussar. Jag är inte imponerad. Dessutom hade jag under bussresan (o)turen att hamna framför en fjortisbrud som pratade oavbrutet i telefon hela resan. Och då menar jag hela resan. För hon hade minsann varit i Stockholm hos sin pappa och var ju bara tvungen att ringa sin bästa kompis och berätta allt. Och nu menar jag allt! Hon hade ju varit i storstan och bland annat ätit på Subway två gånger! Wow liksom bara typ. Och sen hade hon titta på en massa olika tv-kanaler som hennes pappa hade hemma. Yeah liksom ba’. Och yada yada yada.. Och jag tjuvlyssnade hela tiden. Men plötsligt slog tragedin till och samtalet bröts. Vi var ju i Norrland och det är ju inte direkt fullplottrat på mobilkartan. Men fjortisungjäveln var driftig och ringde omedelbart upp sin kompis och informerade glatt om att när det bryts igen så ringer hon upp så fort hon kan. Ja ni förstår min lycka. Dessutom satt den en tant med ett spädbarn lite längre bort. Jag hävdar å det bestämdaste att man inte bör få resa med barn som skriker om man inte stävjar detta med eter. Helst till ungen, men det går även bra att ge det till mig. Bara jag slipper höra på folk under tjugo. Eller, i ärlighetens namn vill jag inte höra på folk alls. Inte alls. Folk tär och är besvärliga. Hmm… eremit kanske vore nåt.
I alla fall… när vi gick av bussen var jag mycket stolt över att varken ha dräpt spädbarnet, dess mamma eller ha stoppat ner mobiltelefonen i halsen på fjortisen. Jag natar att det är just det som visar på vilken fin uppfostran jag fått, och vilken fin människa jag idag är.
------------
För övrigt roar ett av dagens BlondinBella inlägg mig mycket. Någon har tydligen tipsat socialen om att BlondinBella dricker vin trots att hon är under arton. BlondinBella blir mycket upprörd och skriver i sin blogg att hon är trött på att ingen tar hänsyn till hennes ålder och att tidningarna publicerar något som hon inte har godkänt. "Vad hände med press-etiken?" undrar BlondinBella lite trumpet. Jag tror inte BlondinBella riktigt inser att det just var hennes ålder som togs hänsyn till då soc ringde MammaBlondinBella. Och vad gäller pressetiken så är det min bestämda uppfattningen att den försvann i samma sekund som BlondinBella började publicera text.
Ser det här ut som någon som bara dricker ett glas vin?!
Kommentarer
Trackback