I Huvudet På En Oompa-Loompa

Artonde plats. Av tjugofem. Eller i ärlighetens namn, inte ens en finalplats. Det är Sveriges facit i årets Eurovision Song Contest. Det är ta mig fan ka-ta-strof. Och jag vet minsann vems felet är. Det är Charlotte "Jättepannan" Perrelli. Och lite Christer Björkmans.

Till att börja med skulle Perrelli aldrig ha vunnit den svenska Melodifestivalen. Det borde, enligt min mening BWO ha gjort, eller, enligt folket, Sanna Nielsen. Jag är verkligen inte någon fantast av Sanna "jag är tjugo men beter min som fyrtio" Nielsen, men jämfört med Jättepannan ter hon sig som något av en våt dröm. Jag förstår fortfarande inte vem som tyckte det var en bra idé att låta Jättepannan representera Sverige. Hon ser ju för fan ut som en gammal avdankad porrskådis! Visst sjunger hon väl okej, men det är så jävla slätstruket och ointressant. Som grädde på det välputsade moset var hon ju iklädd en stålställning eller nåt som gjorde att prinsessan Lillian framstod som en rysk elitgymnast.

Det tisslades innan finalen om att Sverige hade segerchans. Bullshit tänkte jag. Och? Vad var det jag sa!!! Det kunde väl vem som helst (förutom Christer Björkman) fatta att en plastig porrskådig med jättepanna och som är sminkad på bredden, inte skulle gå hem i Europa. Det har inget med pakter att göra. Perrelli är vidrig, med eller utan öststatspakter!

Vinnare blev ryske Dima Bilan. Om jag någon gång har pengar över ska jag be Dima om engelskalektioner. Jag fullkomligt älskar hans engelska uttal. Han får ord att rimma som inte ens brukar likna varandra. "Broken glass" rimmar både på "us" och "discuss". I love it! Dessutom hade han ju omgett sig av en rysk världsmästare i konståkning som halkade runt på en kvadratmeter konstis, samt en stackare som gned på en äkta Stradivarius. Och så sjöng han så fint. Som en skolflicka ungefär. Jag gillar Dima. Han verkar vara en människa helt utan självdistans. Det är roligt. Han verkar tro att han är den nya Jesus, fast en sjungande sådan. Ni vet, Carolas manliga motsvarighet. Och vem vet, kanske får vi snart se dem tillsammans i en frälsande duett. Håll utkik efter Dimola!

Inte opererad? My ass...

Jag hade först tänkt skriva nåt glatt och käckt eftersom det är ljuva tider. Eurovision-tider! Men jag känner att glatt och käckt inte ligger för mig. Istället tänkte jag ge en redogörelse för helgen som var. Jag var på bröllop. Trevligt kan tyckas. Men icke då!

Den som gifte sig var en barndomsvän till mig. Missförstå mig inte, jag unnar honom verkligen att vara kär och lycklig. Men inte med henne! Låt mig förklara? Vi kan kalla brudgummen för S och bruden för J. S och jag har känt varandra hela livet och han har alltid varit glad, öppen och framåt. Sedan J kom in i hans liv är han tråkig som fan och allt kretsar kring henne. När J flyttade in hade S precis köpt nya soffor. De låg på Blocket inom en vecka. Innan J kunde S och jag ringa och prata nån timma i veckan för att hålla oss uppdaterade kring vad som hände i livet. Nu kan vi inte ens prata i tio minuter innan J tycker att han ska göra nåt med henne. S har alltid haft många vänner. Det var innan J. Nu umgås han bara, och då menar jag bara, med J?s vänner. Och vilka prettovänner sen! Jag vet, för de var alla på bröllopet.

Bröllopet var det ja. Aptrist! Det var dock en föredömligt kort ceremoni, men kompenserades sedan med världens längsta middag. Det var tal efter tal efter tal efter? ja, ni fattar. Och som grädde på moset hamnade jag kring människor som jag inte hade nåt gemensamt med alls, och som var så tråkiga att klockorna stannade. Min bordsherre va så jävla korrekt att jag ville dö. Han förklarade att han tyckte det var trevligt att det bjöds fisk till middagen då man inte blev så mätt av fisk som kött. Mätt? Jag stannade på Donken på hemvägen? Sen vet jag inte riktigt vad han sa mer. Jag slutade bry mig. Mannen mitt emot mig såg först lite rolig ut. Sen frågade jag vad han jobbade med och fick svaret: Lantbrukare. Då var den diskussionen död. För förutom folk som jobbar med fötter är landet det värsta jag vet. Så jag led och led. Och sen åt jag tårta. Och sen åkte jag hem. Alldeles nykter och missnöjd. Jag har fan förlorat en vän. Förmodligen för alltid eftersom han är lätt frireligiös.

Nu slipper vi må dåligt och vara deprimerade. Vilken lycka! Expressen vet hur. På en halvsida av sin nätupplaga ger tidningen de livsavgörande råden för hur man tar sig ur en depression och finner lyckan igen. Sa jag att jag är skeptisk? Jag är överhuvudtaget ingen fanatiker av den här typen av hjälp-till-självhjälp. Dels så ges de alltid av människor som påstår sig vara sååå lyckliga att det fullkomligt stinker självbedrägeri om dem. Mia Törnblom, behöver jag säga mer? Dessutom brukar råden oftast ges på ett sätt som verkligen inte tar den deprimerade på allvar. Ni vet, det är lite "kom igen nu!" och "ryck upp dig!" över det hela. Givetvis blandat av floskler som ?det är viktigt att se livets ljusa sidor!?. Återigen, Mia Törnblom, känn dig träffad.

Vilka är då kvällspressens goda råd. Jodå, jag ska ge er dem här:

1. "Tänk över vad som är meningsfullt i ditt liv." Är man riktigt jävla deppig så är förmodligen svaret ingenting. Och så går man och karvar upp handlederna?
"Överensstämmer ditt nuvarande liv med det liv du vill leva?" Givetvis, det har alltid varit en livsdröm att vilja lägga mig och sova framför ett tåg.

2."Ta små steg mot ett mer vitalt liv som överensstämmer med det liv du vill leva." Jävligt bra och konkret råd. Jag tror jag ska gå och karva lite i handlederna igen?

3. "Planera in dagen i detalj och fyll den med glädjefyllda aktiviteter." Ja, för när jag är riktigt ordentligt deprimerad orkar jag verkligen styra och planera. Och är inte grejen med att vara deprimerad att inget känns kul. Förutom att karva i handlederna då?

4. "Dela upp stora uppgifter i små steg." Jävla Mia Törnblom så käckt och klyschigt! Jag tror jag tar och karvar lite på halspulsådern när jag ändå har förskäraren framme?

Ärligt talat, tror de som har gett de här råden på dem själva?! Jag tror att de går på amfetamin och lallar runt i en rosa bubbelgumsvärld där alla är snälla och Linda Bengtzing är drottning över svensktoppen. Kan inte kvällspressen sluta ge pseudopsykologiska råd och göra det som de är bra på? Att bevaka Britneys miserabla liv och leverne. Det blir i alla fall jag glad av.