I Huvudet På En Oompa-Loompa

Och många stupid är det. Min arbetsplats domineras fullständigt av människor som har tre saker gemensamt.
1. De är riktigt dåliga på att behärska det svenska språket. Därmed inte sagt att alla är invandrare. En del kommer från obygden och slänger sig med ord som "hanses" istället för "hans".
2. De är oerhört egocentrerade. Allt kretsar kring dem själva och vad de anser sig vara berövade på ett orättfärdigt sätt.
3. De kan verkligen inte diskutera något på ett abstrakt och generellt plan. Allt, och då menar jag verkligen allt, måste konkretiseras. Detta, tillsammans med generellt drag nummer 2, gör att allt som diskuteras måste behandlas för var och en. Detta tar enormt med tid.

Idag var det något som kallades för "utbildning". Det är ett hån mot landets alla skolor att kalla det som försiggick för utbildning. "Fullständigt kaos" vore en lämpligare term. Det stod en stackare framför ett drygt tiotal medelålders kvinnor som bara vill prata om sig själva och försökte förmedla någon slags kunskap. Det gick sådär. Eller i ärlighetens namn, det gick inte alls. Han pratade om olika miljömärkningar som till exempel Svanen. Direkt nappade en av de medelålders och egocentrerade kvinnorna och ville berätta hur det var i hennes hemland under åttiotalet. Sedan ville föreläsaren berätta om pH-vädet kontra olika kemikaliers styrka. Då kände en annan kvinna genast behovet av att ropa "Prata inte om pH!". Anledningen är att hon har något slags magsår och ska in på sjukhus och mäta sitt pH-värde. Och det var ju oerhört relevant i sammanhanget. Tyckte hon.

Dessa människor tär enormt mycket på mig. Jag undrar bara: Är det såhär på alla arbetsplatser?! För om det är så ska jag genast återgå till universitetets lugna och skyddade verkstad.

Man kunde tro att det var väckelsemöte. Men det var spinning.

Jag har, för första gången någonsin, deltagit i ett spinningpass. Jag är mycket skeptisk till om det verkligen är något för mig. Det hela ägde rum i ett pyttelitet rum där någon tryckt in så många spinningcyklar som de kunnat få in. Rummet fylldes snabbt av mer eller mindre hurtiga människor som var peppade inför dagens träningspass. Och så jag då. Jag vet inte exakt hur jag ska beskriva det. Men det hela hade starka drag av en religiös masspsykos. Ledaren ropade käcka saker och de tillbedjande trampade som om deras liv hängde på det. Dessutom skedde det hela i koder. Det var "cykla på en etta" och "en femma" som gällde. Själv trampade jag på för fullt utan att riktigt förstå vad de andra pysslade med. En gång ropade böneutroparen att vi kom till en stark uppförsbacke. Min första impuls var att kliva av cykeln och leda den uppför backen. Jag antar att det var tur att jag stod emot impulsen...

Dessutom hade jag (o)turen att hamna bredvid en dam i sina bästa år och som var en riktig uppviglare bland psykosen. Hon bistod mig, mot min vilja, med små kontroller så att jag gjorde rätt och hojtade små tips till mig. Jag ville omedelbart dräpa henne men lyckades även stå emot denna impuls.

Summa summarum är att jag har känslan av att jag har slängt ett och ett halvt lax rakt ner i sjön. För det här med masspsykoser på cykel känns verkligen inte som min grej.

Igår såg jag något av det värsta jag har sett på tv. Det var nämligen premiär för programmet "Törnblom och Nyberg". Eller om det var "Nyberg och Törnblom". Jag vet inte riktigt. Skit samma. Det var i alla fall Renée Nyberg som tillsammans med den så kallade "livscoachen" Mia Törnblom skulle få bukt med folks olika nojjor.

För det första: Renée Nyberg. Varför har hon fått för sig att hon är Sveriges egen Oprah? Må hända ogillar jag Oprah, men jag ogillar Renée så oändligt mycket mer. Hon ser rent provocerande ut med sin käckhet som blandas med något som ska likna medlidande. Sånt funkar inte på mig.

För det andra: Mia Törnblom. Livscoach. Där satt hon som skulle hjälpa andra att bli starkare i sig själva. Hon var iklädd en neonfärgad tunika och hade hyperblonderat håret. Allt kring henne uttryckligen skrek "Se mig! Bekräfta mig!".

För det tredje: Resten av programmet. Nyberg och Törnblom, ja eller Törnblom och Nyberg hade dragit dit människor som hade lite nojjor kring olika saker. Det var lite depression och ilska och så en släng av osäkerhet. Allt detta skulle Mia bota. Det roliga var att livscoachen verkade ha en universallösning på alla problem. Affirmation. Men tro nu inte att detta var den enda hjälp som deltagarna fick. Nejdå, dessutom hjälpte livscoachen dem genom att ge dem konkreta tips. Till exempel så var det en person som hade svårt att säga nej. Mia Törnbloms råd var: "Säg nej." Så insiktsfullt. Så klartänkt. Allt detta till Renée Nybergs hmm:ande och följdfrågor. "Ska du försöka att säga nej nu? Hu känns det nu när du lyssnat på vad Mia har sagt?" En annan person var trött på att hon flyttade runt så mycket. Återigen hade Mia Törnblom en lösning på problemet. "Sluta flytta." Hon är verkligen klok den där Törnblomskan.

På det stora hela var det dock inte någon av de deltagande som hade några riktigt svåra problem. Fast jag antar att det var tur. Då borde de nog få hjälp av en psykolog, istället för två idioter som sitter i tv och deklarerar självklarheter och slår in öppna dörrar.

Vem är intresserad av att få råd av dessa kvasipsykologer??