Peter "pretantiös" Jöback
Jag har länge irritrat mig. Men idag var måttet rågat. Nu har den där jävla Stockholms-låten med Peter Jöback spelats en gång för mycket! Visserligen var väl en enda gång en gång för mycket. Maken till prenatiös låt har jag fan inte hört på evigheter. "Jag står på Norrmalmstorg och tänker på Clark Olofsson...." Jo visst Peter... Vad hände med att försöka vara trovärdig liksom? När fan har Peter Jöback tänk på var Anna Lindh höll sitt sista tal?! Jag är inte ens säker på att han vet vem hon var.
Jag kan inte låta bli att undra när det gick snett. Inte för Clark Olofsson, utan för Peter Jöback. Jag gillade ju Peter när han var med i Melodifestivalen med "En sensation". Sen blev han musikalbög i Kristina från Duvemåla och jävlar vad guld som blev till sand! Sen skulle han ju utomlands och bli stor musikalartist. Han fick väl nån roll i en b-musikal osm "Miss Saigon" eller vad det nu var. Jag tror att det var i den här veva som Peter förlorade förståndet och fick för sig att han var någon ny Ulf Lundell eller jag vet inte vad. Så blev han pretantiös och började sjunga låtar där han gråter för att Stockholm är så vackert. Gråt du Peter, gråt du!
"Det verkar alltid blåsa på Götgatan." "Varför tog inte Clark Olofsson någon av alla chanser?" Frågorna är många och Peter vill återigen bara gråta för att Stockholm är så jävla vackert. Jag vet inte, jag tycker Stockholm är en liten skithåla. Men jag vill faktiskt också, precis som Peter gråta. Jag vill nästan gråta för att hans jävla Stockholmslåt är så fruktansvärt pretantiös och tärande.
Om han ändå vore ironisk...
************
I all misär tröstar jag mig med att mitt "all-time-high"-favoritprogram äntligen är tillbaka på fredag: PÅ SPÅRET!!!
Kan nån, kan jag
"Never fail fudge". Bullshit! Det var inte det minsta svårt att fail:a. För det första var jag tvungen att räkna om de jävla amerikanska måttenheter som receptet var angivet i. Sedan skulle jag försöka få ut fluff-helvetet ur burken. Det satt som berget. Efter att ha fått ut större delen i en kastrull och en relativt anskrämlig mängd på mig själv skulle så fluffet koka ihop med en massa andra saker. Det kokade inte så jag höjde värmen. Det kokade fortfarande inte, så jag höjde värmen. Då brände skiten fast i botten. Fy satan vad det brände! När det kokat i fem minuter och klarade kulprovet (som burkens baksida sa) hällde jag i choklad och rörde runt. Då satte sig skiten och blev stenhårt. Sen skulle man, enligt burkhelvetets baksida, hälla upp smeten. Jag slevade upp den relativt fasta massa som fanns i kastrullen, samtidigt som jag, så gott jag kunde, försökte undvika att få med det brända helvetet i botten av kastrullen. Sen skulle fudgen kallna. När det gjorde det smakade jag på den. Det smakar som socker och man kan fortfarande känna sockerkristallerna knastra mellan tänderna.
Sen skulle ju kastrullhelvetet diskas. Det var roligt. Fastbrännt socker som stelnat fast det var varmt, på grund av att man haft i nåt jävla fluffhelvete. Tallyhoo!
"Never fail fudge". Jo, jag tackar jag.... Nästa gång köper jag sega gubbar på Coop istället.
Fluffet i sig var dock helt okej. Och jättesött!