Bortkastat biobesök
I helgen var jag och E på bio för första gången på evigheter. Jag gillar bio. Men inte alltid filmerna. Den här gången var det E som hade valt film. Vi såg Spider-Man 3.
Egentligen kan jag sluta att berätta här. För det säger sig självt att det inte var någon hit direkt. Jag menar Spider-Man. Och dessutom tredje filmen om honom. Men jag måste älta det hela lite.
För det första. Varför heter det Spider-Man på svenska? Varför kallas han inte, som han gjorde förr, Spindelmannen? Det tycker jag hade gett filmen lite charm i alla fall. Eller ännu bättre, Spindelpojken. För Tobey Maguire må vara trettio, men ser inte ut att vara mer än en brådmogen femtonåring. Sen vara det alla jävla onda fienden som han skulle bekämpa. Det var barndomsvännen som blivit ond (hej kopia på Lex Luthor), det var en man av sand vars dotter var dödssjuk. Och trots att hon hade varit sjuk i flera år var det tydligen jätteviktigt att hon fick pengar nu. Ja, jag vet inte... Sen var det någon svart rymdgegga som gjorde folk onda. Ni hör ju själva hur det låter... Och som grädde på moset hade vi Kirsten Dunst som den sårade flickvännen som fick sparken från Broadway. Ärligt talat var det mest skit. Och det var lång skit. Över två timmar av skit.
Hade jag varit Spindelpojken hade jag dumpat Kirsten Dunst på ett kick. Sen hade jag byggt mig en hängmatta av mitt nät någonstans på en tropisk ö och legat där och dinglat med benen resten av livet.