Arbetslivet tär på mig
Jag är medveten om att jag är dålig på att blogga nu för tiden. Det beror till stor del på att jag ofrivilligt har kastats ut i verkligheten. Det vill säga arbetslivet. Jag gillar inte att arbeta. Det tär liksom på mig. Dessutom arbetar jag på en inte alltför stimulerande arbetsplats. Vill man vara elak kan man säga att jag arbetar med djur. Eller utvecklingsstörda. Fast egentligen arbetar jag med att städa. Men människorna man arbetar med är inte direkt de vassaste äggen i korgen.
Låt mig ge några exempel. Kvinna nr 1 är det alltid synd om. I alla fall enligt henne själv. Ojojoj, hon måste gå hundra meter. Ojojoj, hon har städat en hel trappa själv. Ojojoj, ingen tycker om henne. Ja, det sista är väl i och för sig sant. Men ni fattar. Jag har inte mycket till övers för martyrstilen. Kvinna nr 2 har jag spenderat de senaste två somrarna med. Detta har gjort att jag blir förbannad av åsynen av henne. Häromdagen såg jag henne på femtio meters håll. Det förstörde hela min dag. Det är en kvinna i femtioårsåldern. Hon pratar med bred östgötska och i falsett. Dessutom anser hon att hon har ett yrke som bär upp hela det svenska samhället. Jag håller inte med henne. Kvinna nr 3 är en vampyr. I alla fall misstänker jag starkt det. Hon är ungefär två meter, har våldsamma åderbråck, är glosögd och allmänt grotesk. Jag är rädd för henne och vänder inte ryggen till. Det är alltså dessa kvinnor som tar all min energi nu för tiden.
Dessutom arbetar jag med gamla. Det jag har insett är att jag inte vill bli gammal. Gamla människor luktar konstigt och är konstiga. Låt mig ge några exempel. Gamling nr 1 lägger ut tidningar i lägenheten när man kommer till henne. Jag antar att hon tycker att jag är skitig. Gamling nr 2 handlar allt som är på extrapris. Som till exempel sex bautaförpackningar av hushållspapper. Det kommer att räcka livet ut för henne. Gamling nr 3 bor i köket. Övriga rum har han förmodligen inte varit i de senaste tio åren. Dessutom har han tiolitershinkar i köket som till bredden är fyllda med, vad jag hoppas är, vatten. Och dess människor är det min uppgift att göra nöjda. Allt jag tänker när jag går från dem är att jag hoppas att jag blir skjuten innan jag blir som dem.
Summa summarum är att arbetslivet inte passar mig. Jag vill helst sitta på min kammare och vara en akademisk nörd. Jag vill läsa böcker och skriva små essäer om saker ingen annan är intresserad av, förutom andra nördar alltså.