I Huvudet På En Oompa-Loompa

Jag mår illa. Ta mig fan. Jag har just sett på Allsång på Skansen. Jag ville nämligen se Sahara Hotnights. Det gjorde jag. Sen borde jag ha haft förnuftet att stänga av tv'n. Det gjorde jag inte. Tyvärr. Den dåliga smaken står mig nu upp i halsen. Det hela började med att den brådmogna Amy Diamond sjöng Edith Piafs Je ne regrette rien. Det tycker jag inte var ett helt lämpligt låtval. Ska en tioåring stå och sjunga en sång av en kvinna som levt ett sällsynt hårt liv? Vad skulle Amy Diamond möjligen kunna ångra av sina tio levnadsår? Att hon bytte bort det rosa luktsuddigummit i tredje klass?? Behöver jag säga att framträdandet inte kändes helt trovärdigt... 

Som om det inte var nog med den dåliga smaken så var min favoritlärarinna-att-hata där med sin fula gitarr och en ny gardinklänning. Det var lika falskt som i Melodifestivalen och lika torrt i munnen som då. Dessutom hade hon den stelaste frisyren jag sett på femton år. Nu var det inte bara mängder av volymschampoo, utan, vad jag misstänker, tio buteljer volymmousse. Inte ens topparna rörde sig på hårblobben när hon svängde på huvudet. 

Sen kom Peter Jöback och sjöng en pretentiös sång som bland annat innehåll ett par rader om Clark Olofsson. Då blev det bara för mycket för mig. Jag var tvungen att ta mig en kall öl för att lugna ner mig...

Hon ångrar ingenting.
Jag ångrar att jag genomled hennes uppträdande...

I helgen körde jag förbi metropolen Mjölby. Vanligtvis är Mjölby en håla utan dess like. Det var den fortfarande i helgen, men nu var hålan fylld av idioter. Idioter är visserligen ett vitt begrepp som kan inrymma många olika typer av människor. Den här gången syftar jag på människor som frivilligt ikläder sig för tajta träningsoveraller och springer till de stupar i skogen. Allt för att få göra hål i ett papper. Vissa kallar det orientering. Jag kallar det vansinne. 

Jag har aldrig riktigt förstått poängen med orientering. Det kan till stor del bero på att jag, med största sannolikhet, har ett av Sveriges sämsta lokalsinnen. Jag kan gå vilse var som helst. Till exempel ljög jag för en turist och sa att jag inte visste var hamnen låg i min hemstad. I min hemstad bor cirka tio tusen och man kan tycka att tjugofem år borde ha lärt mig var hamnen ligger... 

När jag gick i skolan hade vi orienteringsdagar. Jag kallade dessa ledighetsdagar. Det var superbra, antingen hade jag mens eller så var jag helt enkelt sjuk. I vilket fall som helst kunde jag under inga omständigheter deltaga i idiotin. Förutom ett år då jag av någon outgrundlig anledning tvingades med. Det slutade inte bra. Inta för någon. Jag gick totalt vilse i skogen och när jag äntligen hittade civilisationen var jag närmare hemmet än skolan. Så jag gick hem. Detta fick den lilla påföljden att ansvariga lärare blev mycket oroliga när alla utom jag hade kommit tillbaka. Så de väntade och väntade. Men inte kom där någon förlorad orienterare. Jag satt ju hemma med varm choklad och såg på tv. Behöver jag påpeka att de skällde aningen på mig när jag återvände senare på eftermiddagen för att hämta mina grejer i skolan? 

Jag är fullständigt övertygad om att orientering, liksom curry och fötter, är djävulens påfund. Så det är kanske lämpligt att årets O-ring är förlagd till Mjölby...

Det måste finnas smidigare sätt att framstå som en komplett idiot...

Det brukar sägas att ärlighet alltid lönar sig. Jag är inte så säker på det. En stor del av min tid spenderas nämligen numer på att söka jobb. Jag tror inte att det är till min fördel att vara ärlig. I ärlighetens namn är jag mycket tveksam till om jag skulle vilja anställa mig själv. Men visst, örlighet ska ju löna sig, så såhär skulle en ansökan se ut om jag vore ärlig.


Mitt namn är Oompa-Loompa och jag skriver till Er angående tjänsten som [jobb].

Egentligen passar jag inte särskilt bra för jobbet då jag både saknar utbildning eller erfarenhet. Jag har mest haft dåliga jobb som inte krävt något av mig, till exempel städare eller inom telemarketing. Dessa jobb har jag dock avskytt och jag är nu ute efter något som ger en fetare lönecheck, och det är därför som jag skriver till Er. Dessutom vill jag ha en tjänstebil och ett fett representationskonto.

Jag skulle verkligen inte vilja påstå att jag är någon naturlig ledare eller en lojal lagspelare. I själva verket trivs jag bäst för mig själv då jag upplever att folk är dumma eller störande på olika sätt och vis. Vad gäller ansvar så har det aldrig varit min grej. Jag är dock bra på att lämpa över ansvar på andra människor kring mig. Jag är inte heller mycket för utmaningar, och ser snarare svårigheter än möjligheter. Det här med att glida fram på en räkmacka är liksom mer av min grej. 

Jag kan förvisso jonglera men att hålla många bollar i luften är något som jag finner tära på mig så jag ser helt att jag bara får en, om någon, uppgift att syssla med. Jag gör precis så mycket som krävs av mig och arbetar i ett lagom tempo som anpassas efter kafferasterna. 

Vad gäller mina goda och dåliga egenskaper så anser jag att jag är bra på att delegera uppgifter till andra. Min grej är således att peka med hela handen och låta andra slita ont medan jag tar en kaffe. Jag kan även med lite god vilja smälta in bland olika idioter, såväl städare som akademiker, även om detta kräver att jag pratar skit bakom ryggen på dem. Mina sämre egenskaper är att jag hatar tidiga mornar och helst arbetar mellan klockan elva och tre vardagar med undantag för fredag då jag helst vill vara ledig.

För mig är lönen och en bekväm sysselsättning det allra viktigaste. Arbetskamrater och utveckling är av mindre vikt. Jag drivs av att snart kunna dra mig tillbaka och leva gott. Med mig ombord på Ert företag kommer Ni knappast att bli effektivare, men jag lovar att liva upp Era fikaraster!

Jag hoppas att snart höra från Er angående ett personligt möte. Eller, i ärlighetens namn tycker jag att det är lite besvärligt så om vi kan ta det via mail så vore det superbra.

Hälsningar,
Oompa-Loompa

Det är sommar och spöregnar. Det är svensk sommar. Det slog mig att det finns en yrkesgrupp som verkar kunna vara hur dåliga som helst på sitt jobb och ändå lyckas behålla det. Jag syftar på meteorologerna. 

Jag tycker att det har gått utför sedan John Pohlman slutade. Vädret var liksom bättre på hans tid. Dessutom upplever jag att det infunnit sig en slags "whatever"-mentalitet. Väderpresentatörerna lattjar med klicka-fram-kartan-dosan och ser allmän skabbiga ut med långt hår. Det som gör mig än mer upprörd är jag man ständigt luras av dem. Och så står man där i kortbyxor när det spöregnar och blåser snålt och förstår ingenting. För de sa ju att det skulle bli sol. 

Jag kan inte låta bli att undra om det finns någon annan yrkesgrupp som kan missköta sig på det här sättet och inte bara komma undan med det, utan dessutom lyckas bibehålla någon slags trovärdighet. Jag tror faktiskt inte det.

************
Dessutom undrar jag varför de envisas med att visa hur dagens väder har varit. Det vet jag ju liksom redan. Jag antar att det är för att de ska en prognos rätt i alla fall...

Skulle du köpa en begagnad bil av den här mannen???

Idag fyller Sveriges kronprinsessa trettio år. Självfallet firas spektaklet med pompa och ståt som vanligt på Solliden. Jag är inte mycket för det här med kungligheter och rojalism. I ärlighetens namn tycker jag rätt illa om det. Jag menar, vad gör de som gör dem förtjänta av att parasitera på resten av svenska folket. Kungen är släkt med en gammal marsalk som Sverige tog hit för att blidka Napoleon. Detta gör att han har rätt att leva på svenska folkets skattepengar, utan att redovisa vad han gör med pengarna. 

Det brukar hävdas att kungafamiljen är goda representanter för Sverige. Det gör mig oroad. Är en halvalkoholiserad dyslektiker och en nazistättling som inte kan prata svenska goda representanter för Sverige? Och då har jag inte ens nämnt storhakan som fyller idag, eller den homosexuelle prinsen eller snortarprinsessan. Jag tycker att vi lika gärna kunde haffa första bästa alkis och låta honom representera Sverige. Han är mer vanligt förekommande bland svenskarna, och han är med all sannolikhet billigare i drift.

Vill vi bli representerade av en kvinna som klär sig såhär?!

Jag läste att Benjamin Wahlgren är med på årets Diggiloo-turné. För er som inte vet vem han är så kan jag informera om att han är avkomman till Pernilla Wahlgren och Emilio Ingrosso. Det borde säga allt. Jag har generellt väldigt svårt för barn som uppträder. Det liksom kryper i mig när jag ser dem. Jag vet att man ska tycka att de är så söta och jätteduktiga för sin ålder. Men... näe. De är ju faktiskt mycket sämre än vuxna. Om jag betalar pengar för att lyssna på musik så vill jag faktiskt se riktiga artister. Inte barnet till en avdankad bredkäftad sångerska och hennes gamla dansare. Då kan jag lika gärna gå på en elevkonsert vid min lokala musikskola. 

Jag undrar lite kring vilka som är Benjamins fans. Jag tror att det är en rad åttaåringar med dålig smak och resten av den mycket obehagliga klanen Wahlgren.

Usch!!!

Idag har jag fått en ny upplevelse. Jag har arbetat på ett frireligiöst konvent. Det var mycket frireligiöst. Vanligen är jag för lite andlig spis, men det här blev bara för mycket. Det var femhundra frikyrkliga fanatiker och deras tretusen avkommor. Jag tror inte längre att det är Afrika och Asien som är orsaken till världens överbefolkning. Det är de frikyrkliga. 

En del av sammankomsten var en liten utställningsdel. Det var frikyrkliga tidningar som de frikyrkliga kunde börja prenumerera på. Det var väl helt okej. Värre var de plastmoduler av ett fosters utveckling och propagerande för, vad som kallades, livets helgd. I klarspråk var det raka budskapet att abort är mord. Dessutom fanns där en liten tv som ständigt gjorde reklam för den nya kanalen "God TV". Jag antar att det är som ZTV för de frireligiösa. Hela tiden berättade tv'n att man kunde bli fri från satan och nå Gud genom att se på kanalen. Jag undrar lite vilken kabeltvoperatör som saluför God TV. Jag får inte in den i alla fall...

Rätt som det var så hördes sång. Då hade de frireligiösa något slags körmöte. Men det var inte bara sång. Nej, det ropades "Halleluja!!!", "Amen!!!" och "Åh Jesus!!!" titt som tätt. Jag tyckte mest det var obehagligt. Dessutom hörde jag folk kring mig önska varandra Guds välsignelse. Det tycker jag är konstigt. Vilka är de liksom som kan dela ut den sådär bara? Det borde väl egentligen bara Gud själv kunna. Jag kan ju liksom bara ge min välsignelse (vad det nu skulle innebära) och inte någon annans. Jag är lite rädd för den här typen av masspsykoser som frikyrkorna innebär. Det talas i tungor och alla som inte är med i församlingen kommer att komma till helvetet. Egentligen bekymrar det mig inte. Jag gillar värme.

Det gäller att ha en bra deo om man ska tala i tungor och sträcka sig efter Gud...

Vad var det jag sa. Jag visste det. Nu är de ihop. Igen. För femtioelfte gången. Självklart syftar jag på Linda och Fadde. Det blev ingen mjukporr för Linda. Enligt Linda var det för att Fadde reagerade så starkt. Jag undrar hur hon trodde att han skulle reagera. Istället har hon och Fadde nu skrivit ett kontrakt med den fine affärsmannen Michel Brinkenstjärna. (Undra om det namnet är taget?) Jag väntar med spänning på vad parets nästa utspel blir. Kanske att de har förlovat sig? Igen...

Mycket kan man lasta dem för, men inte att de lär av sina misstag...

Aftonbladet skriver idag att SVT klippt bort "blodbilderna" ur kvällens Sommartorpet. Tydligen lekte Ernst lite med kniven och vips så satt den i handen. Jag tycker det är trist att vi inte får se en blödande Ernst. Det hade nog varit enda chansen att få mig att titta....

Hoppas han kommer åt stora kroppspulsådern nästa gång...

Jag är medveten om att jag är dålig på att blogga nu för tiden. Det beror till stor del på att jag ofrivilligt har kastats ut i verkligheten. Det vill säga arbetslivet. Jag gillar inte att arbeta. Det tär liksom på mig. Dessutom arbetar jag på en inte alltför stimulerande arbetsplats. Vill man vara elak kan man säga att jag arbetar med djur. Eller utvecklingsstörda. Fast egentligen arbetar jag med att städa. Men människorna man arbetar med är inte direkt de vassaste äggen i korgen.

Låt mig ge några exempel. Kvinna nr 1 är det alltid synd om. I alla fall enligt henne själv. Ojojoj, hon måste gå hundra meter. Ojojoj, hon har städat en hel trappa själv. Ojojoj, ingen tycker om henne. Ja, det sista är väl i och för sig sant. Men ni fattar. Jag har inte mycket till övers för martyrstilen. Kvinna nr 2 har jag spenderat de senaste två somrarna med. Detta har gjort att jag blir förbannad av åsynen av henne. Häromdagen såg jag henne på femtio meters håll. Det förstörde hela min dag. Det är en kvinna i femtioårsåldern. Hon pratar med bred östgötska och i falsett. Dessutom anser hon att hon har ett yrke som bär upp hela det svenska samhället. Jag håller inte med henne. Kvinna nr 3 är en vampyr. I alla fall misstänker jag starkt det. Hon är ungefär två meter, har våldsamma åderbråck, är glosögd och allmänt grotesk. Jag är rädd för henne och vänder inte ryggen till. Det är alltså dessa kvinnor som tar all min energi nu för tiden. 

Dessutom arbetar jag med gamla. Det jag har insett är att jag inte vill bli gammal. Gamla människor luktar konstigt och är konstiga. Låt mig ge några exempel. Gamling nr 1 lägger ut tidningar i lägenheten när man kommer till henne. Jag antar att hon tycker att jag är skitig. Gamling nr 2 handlar allt som är på extrapris. Som till exempel sex bautaförpackningar av hushållspapper. Det kommer att räcka livet ut för henne. Gamling nr 3 bor i köket. Övriga rum har han förmodligen inte varit i de senaste tio åren. Dessutom har han tiolitershinkar i köket som till bredden är fyllda med, vad jag hoppas är, vatten. Och dess människor är det min uppgift att göra nöjda. Allt jag tänker när jag går från dem är att jag hoppas att jag blir skjuten innan jag blir som dem. 

Summa summarum är att arbetslivet inte passar mig. Jag vill helst sitta på min kammare och vara en akademisk nörd. Jag vill läsa böcker och skriva små essäer om saker ingen annan är intresserad av, förutom andra nördar alltså.