I Huvudet På En Oompa-Loompa

Idag läste jag att Sandra Bullock fruktar för sitt liv. Min första reaktion var att hon nu gjort ”Miss Secret Agent 3” och någon äntligen insett att det får vara nog. Alternativt att hon skrivit för ännu en romantisk komedi med Hugh Grant. Då hade inte jag blivit nådig att tas med. Den enda gång som jag har tyckt att Sandra Bullock har varit bra var när hon spelade en arrogant överklassbitch i Crash. Jag fixar helt enkelt inte den där gulliga ”girl-next-door”-grejen, och så himla girl:ig är hon inte. Men nu var det inte något nytt kontrakt som gjorde att Sandra fruktade för sitt liv. Det fanns nämligen en man som var besatt av henne. Jag förstod ingenting. Besatt av Sandra Bullock? Jag kan förstå att folk beundrar, och att det sedan urartar intill stalking, när det gäller till exempel Johnny Depp, Natalie Portman, eller någon annan snygg och begåvad människa. Men Sandra Bullock? Seriöst alltså?! Sen läste jag vidare i artikeln och då fick det hela sin förklaring. Han har suttit på mentalsjukhus i tre år...