I Huvudet På En Oompa-Loompa

Så var det dags för ännu en gala. Den här gången var det bröstcancer som var på tapeten. Det har varit rosa band hit, och rosa band dit. Missförstå mig inte, jag tycker det är jättebra att folk lättar på plånboken och stödjer forskningen mot bröstcancer. Det jag inte riktigt förstår är dock detta jävla rosa band. Varför måste folk gå runt med dem på kläder, väskor, hattar och jag vet inte vad. Den enda rimliga förklaringen är väl att de vill skylta med vilka fina människor de är. Fina människor som har gett femtio spänn för en rosa rosett. Femtio spänn för att lätta sitt samvete. För jag tror, i ärlighetens namn, att Cancerfonden inte ens dragit in hälften av pengarna om folk inte givits möjligheten att skylta med sin så kallade godhet...

Och så var det ju det här med själva galan. Den leddes av Hasse Aro, en riktig manhora om ni frågar mig, och Renée Nyberg, Sveriges egen Oprah-wannabe. Själv blir jag faktiskt ganska äcklad av att snyfthistorier spelas upp för att man ska skänka pengar. Jag har aldrig varit mycket för när folk försöker spela på mitt dåliga samvete. Sanningen är den att jag ständigt går runt med dåligt samvete för något. När folk försöker spela på det dåliga samvetet med något nytt finns det helt enkelt inte plats för mer i mitt dåliga samvete. Jag orkar ärligt talat inte bry mig. Även om jag ibland skulle vilja. Men inte ens bröstcancer, eller någon annan form av cancer, kan spela på mitt dåliga samvete när det presenteras av Renée Nyberg. Jag är tveksam till om jag skulle ge den kvinnan en hjälpande hand om hon gick genom isen. Istället skulle jag nog låta henne smaka på sin egen medicin. Le ett medlidsamt leende och säga "Du kan ta dig upp om du vill, men du måste själv inse det. Jag kan inte göra ditt jobb, det måste du jobba på själv." Och sen skulle jag se när hon sakta signade mot botten.

Jag vet att jag på sista tiden har varit en katastrofal bloggare.  Sanningen är att jag har blivit lite distraherad av Facebook och andra livsnödvändigheter. Men tills jag kommer på andra tankar och blir mitt vanliga cyniska jag som behöver blogga av mig, lämnar jag er med en riktig gammal goding.

Det här är nämligen öststatsschlager när den är som allra bäst. Året var 2003 och Ukraina skulle visa upp sig. Det valde man att göra med Oleksandr och den underbara melodin Hasta La Vista. Vad kan jag säga? Jag blev helt såld. Inte kanske så mycket på Oleksandr. Eller ukrainska schlagers. Men på öststatsschlagern. Här är den i sitt esse. Öststaten som villa visa upp för väst att den är modern skickar därför sin allra bästa sångare. Sången är på engelska. Skit i texten, den är det ändå ingen som hör på grund av det taskiga uttalet. Dessutom vill man vara lite piffig och bistår därför Oleksandr men en väldans massa koreografi och annat. Det är en ormmänniska, en rymdraket och konstiga dansare. Dessutom var Oleksandr iklädd helvitt stass. Kavaj utan skjorta behöver jag säga mer? Östatsschlager - I LOVE YOU!!!