I Huvudet På En Oompa-Loompa

Idag har den bofasta bemanningen på min arbetsplats haft ett fackligt möte. Det var intressant. För mig. Jag har aldrig varit med om något liknande. Låt mig förklara: Min arbetsplats är totaldominerad av kvinnor. Kvinnor i medelåldern med ett enormt hävdelsebehov. Nyligen har de tydligen insett att de haft löner en bit under kollektivavtalet. Så nu var det krig i lingonskogen. Minsann. 

Det var tjafs om timlöner hit, och tjafs om bilersättning dit. Och hela tiden, och då menar jag hela tiden, skulle alla, och då menar jag alla, tanter förklara för den facklige företrädaren hur detta påverkade just dem. Den ena efter den andra kärringen förklarade att hon minsann hade missat åtta kronor här, och då deklarerade kärring nummer två att hon också hade missat åtta kronor. Detta följdes av att den tredje kärringen högljutt beskrev hur hon... ja, ni fattar själva. Man kan lugnt påstå att abstraktion inte är deras starka sida...

Det hela avslutade med att samtliga kvinnor enades om att de skulle träffas i höst och läsa igenom det nya avtal som facket förhandlat igenom. Detta ska göras vid fem tillfällen a tre timmar. Jag tror, i ärlighetens namn, inte att någon av dem är kapabel att förstå avtalet. Än mindre läsa i tre timmar...

Det finns så många saker som är standardiserade. Den här gången tänker jag i synnerhet på alarmklockor med snooze-funktion. Ni vet hur det fungerar, man ställer klockan på kvällen men på morgonen framstår det som fullständigt orimligt att ta sig ur sängen, så man snoozar. Den jag har funderat på är varför det verkar finnas en standardisering av snooze-tiden till nio minuter. Hur har denna standard satts? Har detta bestämts på ett hemligt möte där alla som tillverkar alarmklockor deltagit? Och hur, hur har de kommit fram till att nio minuter är den perfekta snooze-tiden. Varför till exempel inte tio minuter? Eller för den delen, varför inte en kvart?

Jag surfar runt och läser bloggar. Modebloggar där folk skriver om vad de har på sig för kläder. Och ännu värre, bloggar som ska peppa upp en. Ni vet, såna där som hänger på Självkänsla-nu-attityden. Personligen hatar jag den. Jag är mer för gräva-ner-mig-attityden. Självkänsla tar jag imorrn eller någpn annan dag när jag inte har något bättre för mig.

I alla fall... det som slog mig var det här med "att vara sig själv". Folk skriver till andra att de har snygga kläder och "egen stil". Eller så skriver självkänslo-bloggarna i käcka ordalag om att "det viktigaste som finns är att vara sig själv". Vad är grejen med att vara sig själv? Vad är det för fel med att vara någon annan? Är det ens möjligt att vara någon annan? Gud vet att det finns dagar då jag verkligen inte vill vara mig själv. Skulle någon erbjuda sig att byta med mig skulle jag nappa direkt på erbjudandet. 

Så... varför är det så jävla viktigt att vara sig själv? Jag tror att det handlar om självbedrägeri. Folk vill tro att de är sååå speciella. Att de minsann inte faller i samma fällor som alla andra. Att de har en "egen stil" och "är sig själva". Kan man inte vara sig själv om man handlar på H&M? Vem blir man i så fall? Vad är det för fel med att smälta in i mängen, att flyta med strömmen och att helt enkelt vara som alla andra. Om nu "alla andra" verkligen är på ett sätt, borde då inte detta sätt vara ganska bra. Om nu "alla andra" lever så. Ärligt talat verkar "alla andra" ha det bättre och roligare än vad jag har. Ofta i alla fall... Jag vill bli som "alla andra". Jag ska sluta vara mig själv. Fast i ärlighetens namn är jag nog som de flesta andra. Lat, gnällig och fördomsfull.

Ni har väl inte missat dagens stora nyhet? Per Gessle har börjat blogga. På expressen.se. Just när man trodde att det inte gick att bli mer kommersiell. Jag måste erkänna att jag förmodligen kommer att läsa hans blogg. Ett par gånger i alla fall. Jag är nämligen hutlöst nyfiken på om han bloggar lika dåligt som han skriver låttexter. Tänk er själva när han berättar om sin första kollektivtrafiktur: "Jag fick inte skjuts, så jag hoppa på en buss." Och såklart ett "la la la" och "na na na" instucket här och där...

Jag kan inte sova en blund, för grannen har köpt en hund...

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas. Folk är dummare än vad man kan tro. 

Den här gången riktar mitt missnöje sig mot en av stadens Expert-butiker. Bara namnet är ett hån. "Expert". Jo, jag tackar jag. Och jag är prinsessa av Habsburgska riket. 

Det hela började med att jag för drygt två veckor ringde till butiken för att beställa en mp3-spelare. Det skulle gå så bra att ta hem dem fick jag veta, och jag skulle kunna hämta den efter några dagar. Sagt och gjort, efter några dagar gick jag ner till butiken för att hämta spelaren. Expediten såg ut som ett frågetecken. Sen sprang han runt och tapplade på alla datorer de hade i affären. Sen kom svaret: "Öhh? du pratade med Kristoffer och han är ju timanställd?". När jag ställde frågan om man inte kan beställa av timanställda fick jag det tydliga svaret: "Öhh?typ... jo, egentligen?". Mycket tillfredställande. Efter att ha sett sur ut gjorde jag en ny beställning och betalade spelaren i förskott. Den här gången skulle spelaren kunna inhämtas om en vecka, det vill säga idag. Men vad tror ni händer när jag kommer in i butiken? Finns där någon spelare som väntar på mig? Nej, precis? Den här gången tapplade samme säljare om än ännu mer på sin dator och kom sedan med förklaringen: "Öhh? det har blivit lite dumt. Jag la ju en beställning, men den var visst slut där också? Ska jag prova att beställa igen?". Då lessnade jag ihop och krävde pengarna tillbaka. När så "experten" skulle ge mig 1299 kronor tillbaka räknade han upp sedlarna och frågade mig: "Öhh... har du en krona??". Då tog mitt tålamod totalt slut. "Nej, det har jag faktiskt inte" sa jag, och fick till svar "Men då bjuder jag på den!". Jag blev så trött på honom och sa bara syrligt "Det var väldans gentilt av dig du!". Jag tror inte att han förstod vad "gentilt" betydde för han tittade bara på min med sina tomma ögon. Som sagt: folk är ta mig fan dummare än vad man kan tro!

Jag inser givetvis att mitt problem inte är i storlek med kriget i Libanon. Men för en prylbög som mig själv är det faktiskt en midre katastrof att inte få en ny sak att pilla på när man peppat upp sig för pillning i över två veckor.

Ful-tv's nya ansikte..?

************
För övrigt är jag nästan äckligt nöjd med mig själv idag. Att vara nöjd med sig själv är nästan roligare än att vara bitsk eller sarkastisk mot någon annan. Nästan.

Jaha, så var då käckhetens okrönte konung, Povel Ramel, död. Och givetvis har Sverige så hamnade hela Sverige i massorg över detta. I och för sig försvann landssorgen när Sverige dunkade till Island med fem-noll i EM-kvalet. Men ändå.. helt ärligt, är det någon under femtio som någonsin har gillat Povel Ramel? En gubbe med tänder som en gärdsgård, och som halvfalskt sjunger putslustiga texter samtidigt som han klinkar på ett piano. Ärligt talat. Jag har själv inte mycket till övers för käckhet. ?Far jag kan inte få upp mini kokosnöt? har tillsammans med ?Ta av dig skorna? gäckat mig länge nog. Jag hoppas att de bara spelades för att vara snäll mot gamla Povel. Nu är han död. Jag hoppas att det gäller hans musik också.

Nu har han knäppt igen för gott

I helgen var det fotboll. Det var... ehh... konstigt. Ena stunden dominerade Sverige totalt, nästa stund var det Danmarks match. Och sista stunden var det ingen match. Alls. En dansk idiot förstörde det hela. I och för sig är jag lite tacksam. Jag tror nämligen inte att Ljungberg hade satt straffen. 

Nu till något annat. Och, givetvis, mycket viktigare... Det handlar om mannen som byttes in i andra halvlek. Kennedy Bakircioglu. Jag förstod ingenting. Och då menar jag ingenting. Jag frågar mig bara varför? Varför? Varför?! Varför har Kennedy samma frisyr som min sjuttioårige farbror?

Man kan tycka att alla proffs-pengar kunde räcka till lite Regaine.
Eller i alla fall en rakapparat...